Ska man skratta eller gråta?

Jag fick det här inlägget skickat till mig, som kommer från Brita Zackari och hennes man Kalles Instagramkonto.
Inlägget är solklart reklam, men det är nonchalansen mot följarna som är det som mest av allt sticker ut.
Inlägget har ändrats från sin originalform, men reklamidentifieringen är fortfarande lika inkorrekt som Isabella Löwengrips Umeå-statistik från när det begav sig.
Eftersom inlägget de facto är ändrat så gissar jag på att paret fick en del svidande kritik för att lite halvobrytt slängt dit ett ”reklam antar jag” i slutet av sitt inlägg. Denna kritik har i så fall raderats sedan dess, för nu är kommentarsfältet återigen fyllt av uteslutande positivitet och hejarop.

Inlägget är fortfarande felaktigt, och varför är det det?
Kom igen, alla på en gång… ”FÖR ATT REKLAMIDENTIFIERINGEN SKA KOMMA……..VART!?!?!?!

Det här är inte okunskap, ni vet, en mikroinfluencer som fått hem sitt första presspaket innehållandes ett läppglans och glad i hågen sätter sig framför kamernan för att visa upp att ”Jag får minsann också vara med” – lite som Anna Book i Masked singer.
Det är inte vad detta är, utan det här är nonchalans.
Man vet att man måste reklamidentifiera inlägget, men av någon anledning är man ”above that” och sådant provocerar mig.

Provocerar det mig tillräckligt mycket för att anmäla skiten?
Det återstår att se, men för den som känner sig manad så kan man göra det HÄR och HÄR.


Hur vet jag att DE vet hur man ska göra?
Jo, för att de nämligen gjort rätt tidigare, så det här är ett aktivt val att inte vilja vara transparent med följarna.
Här är ett exempel där det står REKLAM klart och tydligt först i inlägget:

Therese Lindgren om mat och ätande

Det här inlägget hade jag i bakhuvudet att skriva om, men jag glömde helt bort det.
Det som händer här är att Therese Lindgren gästar ”högmod-podden” där hon pratar om mat och hennes inställning till det.
Hon berättar att hon helst vill äta själv i köket, eftersom hon inte tål ljudet som hennes sambo gör med munnen, och förutom att vilja äta själv så verkar hon äta samma sak varje dag, trots att hon inte gillar den.
Valet verkar falla på en soppa från Viktväktarna och anledningen till att hon återkommer till den är för att hon vet vad den smakar. Att äta verkar mer vara ett ”nödvändigt ont” för henne, för hon säger även att hon aldrig njuter av mat.

Jag menar inte att lava någon typ av hobbypsykolog, men jag blev så nyfiken på det Therese säger att jag googlade på just autism och mat och fick följande träff:

Att äta samma sak (”trygghetsmat”) är mycket vanligt vid autism och beror ofta på behovet av förutsägbarhet, sensorisk känslighet för smak/konsistens eller ARFID (selektivt ätande). Det minskar matrelaterad ångest och ger trygghet, där maten alltid ser ut och smakar likadant. // Källa

Jag är personligen rätt ointresserad av mat och kan äta samma sak i flera veckor utan att det gör mig något.
Kanske borde jag vara seuperintresserad av mat och vilja göra den tipptopp eftersom jag äter så lite, men det är snarare tvärt om. Det är någonting som ska ”klaras” av och jag testar gärna nya rätter, men om det bara är jag som ska äta så kan det gärna vara gröt med mosad banan och bär hundra gånger utan att det stör. Jag vet inte vad dens diagnosen kallas, men kanske ”lat, bekväm och aningen ointresserad”?
Jag älskar att laga mat och baka – åt andra, men själva ätandet är inte alls lika kul som förberedandet. 🙂 Vi har en blivande student i familjen och jag har redan börjat planera för alla saker jag ska baka till mottagningen. Det är ju SÅ kul!!!

Inte jag heller, Tiingelinn!

Linn ”Tiingelinn” Andersson har postat en story om hur hon aldrig kommer förstå hur människor kan vara så elaka på internet, och jag kan bara instämma. 
Kommer ni ihåg när Linn gjorde det här vidriga och visade sina rätta färger när hon planerade en hel serie inlägg om en namngiven tjej med en funktionsvariation, som hon gick i skolan med, och som hon avsåg kränka på alla möjliga vis? Hon skrev att hon planerade att posta flera inlägg under kvällen men tog ner originalinlägget efter att jag konfronterade henne.

Det är och var en helt sjukt elak grej att göra och nej – jag har inga planer på att låta henne glömma bort det.

Jag vet att jag har en skärmdump bland alla mina tiotusentals, där Linn beklagar sig över att någon privatperson skrivit någonting om henne på sociala medier som hon inte gillade. Hon debatterade med sig själv om hon skulle konfrontera personen eller ej, men jag kan inte hitta den bilden nu. Är inte det en smula underhållande med tanke på de rätta färger som Linn visar upp inför sina 114 000 följare? 😁

Ta hjälp om du behöver

Karin Adelsjö har postat det här inlägget med anledning av att många människor dricker extra mycket alkohol på sommaren, och att många av oss förknippar alkohol med frihet och njutning och att det är helt okej att fira våren och sommaren med ett glas rosé i handen. 
Karin är idag nykter och uppmanar alla som känner att deras drickande kanske gått lite över styr eller som kanske inte riktigt kan dra ner på intaget eller sluta helt, trots att man kanske vill att söka hjälp.
Det finns hjälp att få på flera håll, både beroendemottagningen i din kommun, på vårdcentralen och genom anonyma 12-stegsprogram och om du inte känner dig riktigt redo för det än så finns det ett gäng bra poddar att lyssna på för att kanske lära dig mer om det som sker i din kropp och knopp. Länkarna här nedan går till poddarnas respektive Instagramkonton.

@baraentill.podd@beroendepodden @alkispodden@thehousepodcast_inthehouse

Det behöver inte ha gått “långt” för att man ska få be om hjälp.
Man behöver inte förlora allt, krascha livet eller nå någon dramatisk botten först, utan ibland räcker det att något skaver. Att man inte riktigt känner sig fri längre, och det är faktiskt anledning nog att ta sig själv på allvar.
Ta hand om dig!