Lojsan Wallin om sin stalker

I veckans avsnitt möter vi influencern och entreprenören Lovisa “Lojsan” Wallin i ett öppet och ärligt samtal. Hon berättar om tiden med stalkern – som började med blommor och exklusiva presenter, men snabbt eskalerade till hot och rättsprocesser. Först i efterhand har hon fullt ut förstått hur allvarlig situationen faktiskt var.

När Lojsan Wallin var 18 år så hade hon och en kompis en stalker som inledde med att skicka dem blommor och presentkort på Sturebadet till varsin Chanelväska, som de båda behöll eftersom de aldrig haft en så fin väska tidigare. Detta berättar hon för Alexander Pärleros i Framgångspodden.
Detta ledde till att stalkern började ringa på dörrar mm vilket fick Lojsan att hota honom.
Då hotade han med att han skulle stå utanför Lojsans mammas jobb varje dag, och berättande att han visste vilken färg Lojsan hade på sin tandborste och det här ska ha hållit på i flera år.
Lite senare från Lojsan veta att en tredje tjej, som också fått en Chanelväska, hade gått och lämnat tillbaka sin, och blivit knivhuggen strax efteråt.

Bäst att behålla alla Chanelväskor man kan lägga vantarna på, det är ju med livet som insats. 

Tappa inte tvålen, Pontus!!!

”Vilda dans” är ett liknande koncept som det som fick allas vår PewDiePie en smula cancelled när han delade en liknande video där meddelandet innehöll ett grovt antisemitiskt innehåll. Du kan läsa mer om det HÄR.
Den här gången köps det meddelanden till bland annat vår statsminister, Greta Thunberg och…..Pontus Rasmusson, som alldeles nyligen dömdes till 1 års fängelse för två fall av grovt bokföringsbrott samt två fall av försvårande av skattekontroll. Läs mer HÄR.

Dansarna fick instruktioner av köparen – vem det nu kan vara – och det här är resultatet.
Pontus uppmanas att inte tappa tvålen i duschen.

För den som är nyfiken så ser processen ut så här:

Kul? Inte kul?

Natti D om kampen som smal

Natti D skriver i ett inlägg om “kampen som smal” – och det är faktiskt ett perspektiv som inte hörs lika ofta i flödet.
Vi är vana vid diskussioner om kroppshets kopplat till övervikt. Om blickar, kommentarer och pekpinnar. Men här vänder hon på det och beskriver hur det är att vara ofrivilligt smal. Att äta. Försöka. Äta lite till. Och ändå inte gå upp ett hekto.

Hon är noga med att poängtera att det inte handlar om ätstörningar eller sjukdom, utan om en kropp som helt enkelt inte samarbetar. Och om hur kommentarer som “Gud vad smal och fin du är” inte alltid landar som en komplimang – särskilt inte när man själv kämpar åt motsatt håll.

Det hon egentligen vill åt är kanske inte en tävling i vem som har det värst, utan att påminna om något rätt basalt:
Sluta kommentera andras kroppar.
För ja, även den som uppfattas ligga “rätt” i idealet kan bära på en helt annan upplevelse bakom kulisserna och det kanske man inte tänker på så ofta?
Och kanske är det just det som är poängen. Att kroppsdiskussionen inte är så svartvit som den ibland framställs som.

Så här låter det i hennes kommentarsfält:

Vad tänker ni om det hon skriver?