Julia Frändfors är sisten ut med att få sponsrade skönhetsoperationer i utbyte mot reklam.
Hon ska göra en bröstförminskning på Akademikliniken, där hon ska gå från en storlek 75G till något betydligt mindre.
Huruvida hon kommer lägga i silikonimplantat för att få riktigt uppnosiga tuttar framgår inte, vilket exempelvis Isabella Löwengrip gjorde när hon genomgick en av sina plastikoperationer.

Jag har själv gjort en bröstförminskning utan implantat och slapp så mycket smärta tack vare det, så kanske är det därför jag inte riktigt ser på bröstförminskning på samma sätt som andra plastikoperationer, så missförstå inte mitt inlägg. Jag förstår verkligen att hon vill göra operationen, så det som skaver hos mig när influencers göra sponsrade plastikoperationer, eftersom det enda syftet med det – helt krasst – är att få så många som möjligt av följarna att vilja göra samma eller liknande operationer.
Det är det enda syftet med den här typen av reklam, men jag fattar samtidigt att Julia nappade på erbjudandet med tanke på vad en sådan här operation kostar, men ändå.
Nu får hon istället betala förmånsskatt på hela kalaset, men det är det kanske värt med tanke på vad notan normalt landar på?
Men det är där vi landar varje gång: kroppen som reklampelare och operationsbordet som kampanjyta. För det spelar ingen roll hur mycket man paketerar det i “egen resa” eller “mitt val” – när det finns en faktura i botten så är det marknadsföring, punkt slut och bluffstopp.

Att Patent- och marknadsdomstolen för längesedan slog fast att uttrycket ”I samarbete med….” inte är en fullgod reklamidentifiering är jag så less på att upprepa och likväl fascinerad över hur många i branschen som fortfarande har noll koll.
Att influencers fortfarande famlar kring vad som ens räknas som tydlig reklam är nästan det mest talande av allt. Det här är inte nytt, inte oklart och definitivt inte gråzon – ändå behandlas det som om reglerna är en känsla snarare än lag.

Så ja, alla får göra vad de vill med sina kroppar, men när det säljs in som content, paketeras som inspiration och skickas rakt ut till tusentals följare – då är det inte längre bara ett personligt val.
Då är det de facto en affär. En affär som ska gå med vinst för alla inblandade, och det minsta man kan begära då är att den affären är ärlig, transparent och inte låtsas vara något annat än just reklam?
Eller?

Av det här inlägget att döma så känner Julia Frändfors ungefär lika starkt för människor som äter ”fel” saker på tåget som hon gjorde för de människor som hade negativa saker att säga om SVT-serien ”Mammor” som hon medverkade i. 
Att man inte ska mikra fisk i lunchrummet är ju sedan gammalt men det är ju för att det då luktar gammalt underliv i minst en timme.
Annan matlukt har jag ingenting emot, varken i lunchrum eller på tåg, men en gång var jag med om att en annan passagerare tog upp och började skala en hel burk med kokta ägg. På ett flygplan. Det uppskattades inte av någon, kan jag meddela. Hon satt snett framför mig men tack vare ventilationen så spred sig äggmök-lukten över hela planet och jag tror till och med att cockpiten fick sin beskärda del av ägg-kakan.

Har du lika starka känslor för ätande på tåg som Julia har eller känns det lite som att skuggboxas?

Visa det här inlägget på Instagram

Det har kommit en ny tv-serie som orsakat lite av en mass-psykos bland vita tjejer med personlighetstyp ”Ett glas vatten” – i alla fall om du frågar Julia Frändfors. 
Serien i fråga som diskuteras i hennes podd ”Frändfors hörna”  är en amerikansk dramaserie som handlar om John F. Kennedy Jr. och Carolyn Bessette Kennedys kärleksrelation och hennes roll som fashion icon number 1.
Plötsligt sitter halva Södermalm och försöker återskapa en look från 90-talet genom att dra på sig en svart polotröja, en kamelhårsrock och som kronan på verket – ett sköldpaddsfärgat hårband, som om det vore en personlighetsuppgradering man kan klicka hem från & Other Stories för en hundralapp eller två.
Själv har jag både svarta polotröjor och en hel låda med diadem här hemma och kan som genom ett trollslag bli den här versionen av en modeikon.
Äntligen!!!

Julia beskriver serien som ”Kattmynta för vita tjejer” och det är bland det roligaste jag hört på länge och då är jag ändå en vit kvinna på jakt efter en kamelhårsrock i färgen beeeeeeeeeige!