20 bilder på någon annans barn?

Inlägget innehåller reklam för Sanning & Konsekvens livepodd på Maximteatern

Anna Toledano Book är återigen barnvakt till Jocke och Jonnas yngsta barn Lilou, och hon vill försäkra sig om att ingen missar det. Hon har nämligen postat det här inlägget med 20(!) bilder på honom. Den här gången har hon täckt över hans ansikte, men det hör inte till vanligheterna.
Är det jag som är knasig som tycker att det är en smula märkligt att publicera den här mängden bilder på någon annans barn?

Ikväll är det dags för livepodd på Maximteatern så det kommer eventuellt bli lite mindre inlägg här idag och jag tänker att jag tidsinställer Öppet Spår till 18:30 istället för 20:00.
Hoppas ni får en finfin fredag!!

Tack för tips!

Madeleine Ilmrud om barn vs barn

Bildkälla: Madeleine Ilmrud blogg

Att värna om barns rättigheter och integritet är en av sakerna jag brinner lite extra för, men eftersom jag inte har några egna barn så aktar jag mig för att få lite av en mästrande ton. Givetvis kan jag ha och har en åsikt, men i det här fallet vill jag dela ett inlägg av 12-barnsmamman Madeleine Ilmrud och sättet hon ser på saken.
Kanske håller du med henne, kanske gör du det inte men man kan fortfarande diskutera på en respektfull nivå, även om man inte alls håller med varandra. Visst visst?

Madeleine anser att hon vet vad hon talar om eftersom familjen medverkade i Familjen Annorlunda under flera säsonger, och att hon  jobbat professionellt med sociala medier i över ett decennium.
Hon ställer frågan om varför det är okej med barnmodeller, samtidigt som influencers barn ses som utsatta. Det är enligt henne en inkonsekvent syn.

 Barn som jobbar i traditionella reklamkampanjer anses göra “ett jobb”. De arvoderas. De arbetar med okända vuxna i studio. Det är helt accepterat. Men barn som gör samma typ av samarbeten tillsammans med sina föräldrar i en trygg hemmamiljö, med människor de känner och litar på kallas plötsligt utsatta. Det är inte rimligt. Även influencerbarn arvoderas. Skillnaden är i praktiken minimal, och tryggheten är ofta större när barnet får vara med sin familj. // Madeleine Ilmrud

Ett exempel som hon tar upp är Barncancerfondens kampanjer, där svårt sjuka barn visats i tv-reklam, tidningar och sociala medier, utan att det höjs ett varningens finger om deras integritet och utsatthet.
Madeleine vill veta varför den typen av exponering är socialt accepterat, samtidigt som hon kritiserats hårt för att ha delat en av sina döttrars blodsjukdom, trots att hon själv anser att det gjordes ansvarsfullt.

Aldrig i affekt. Aldrig för att exploatera. Alltid för att skapa förståelse. Resultatet? Föräldrar hörde av sig och sa att de tack vare mina inlägg förstått vad deras barn led av.
Människor i liknande situationer kände tröst, igenkänning och mindre ensamhet. Vi fick själva stöd och kontakter som stärkte oss under svåra perioder.
Jag har hjälpt otroligt många människor genom att vara öppen. Att kalla det exploatering är att ignorera både intentionen och effekten. // Madeleine Ilmrud

Vidare skriver hon att hennes barn aldrig tvingats till någonting, och att de aldrig behandlats som rekvisita. Nu skriver hon att det var längesedan som hon involverade sina barn i reklamsammanhang, vilket givit henne ännu mer tid att reflektera över det.

Och jag står helt trygg i följande… Det går att vara offentlig och samtidigt vara en närvarande och ansvarsfull förälder.
Det går att involvera barnen utan att utnyttja dem. Det går att dela svåra stunder utan att kränka barns integritet.

Självklart finns det exempel på missbruk, precis som i alla branscher där barn medverkar. Men lösningen är inte att misstänkliggöra alla föräldrar. Lösningen är heller inte att staten ska börja styra våra privata berättelser. Det vi behöver är sunda riktlinjer, inte demonisering. // Madeleine Ilmrud

Enligt henne är det inte svart eller vitt utan hon menar att det givetvis finns nyanser på skalan.
Hon menar att hennes familj är ett levande bevis på att barn kan synas och må bra när man som föräldrar tar sitt ansvar.
I kommentarsfältet hittar vi både ris och ros, där vissa anser att Madeleine inte förstår problematiken, medan andra är övertygade om att hennes barn aldrig farit illa.
Skillnaden mellan en influencers barn och barn i reklam är ju att man vet väldigt lite om barnskådespelare och barnmodeller, medan barn till influencerföräldrar delar högt och lågt, ofta från innan barnet ens lämnat mammans kropp.

Hur ser du på det här? Även om man inte håller med Madeleine så har hon en poäng i att ämnet behöver diskuteras, blötas och stötas. Det är ju det enda sättet att komma framåt, men precis som med mycket annan kritik på sociala medier så är den inte alltid nyanserad, men vi kan väl ge det ett försök? 🙂

Är det skillnad på barn och barn?

Tack för tips!

Åklagaren yrkar på fängelse för Chrippa

Joakim Lundell är inte den enda av bröderna som just nu är aktuell i media, utan Christofer ”Chrippa” Lundström är aktuell i en rättegång i vilken han riskerar tre år och sex månaders fängelse – det är i alla fall vad åklagaren yrkar på för straff då han står åtalad för flera grova ekobrott.
Det här är synnerligen allvarligt, särskilt beaktat med hans roll som influencer, säger åklagaren Hanna Nilsson och fortsätter:

Genom den här utredningen tycker jag att det är tydligt att Christofer har varit självständig, det rör sig inte om anställning som influencer, han har samarbetat med flertalet olika parter och det finns inga anställningsavtal. Nästa fråga är också om verksamheten har varit varaktig. Man kan konstatera att verksamheten har varit inkomstbringande i flera år och utifrån den utredning som har lagts fram är det uppenbart att det funnits ett vinstsyfte.

Åklagaren begär också att ”Chrippa” ska få näringsförbud och att det bör gälla i fem år.
Hon kräver också att han ska beläggas med fortsatt reseförbud medan han väntar på dom.

Åklagaren yrkar även för fängelsestraff för de medåtalade. För Chrippas fru Linnea Lundström, yrkar hon på fängelse i ett år och två månader, för hans pappa ett år och för mamman till hans barn – Julia ett år och sex månader.

På frågan om hur han ser på att åklagaren yrkar fängelse för familjemedlemmar också svarar han:

Jag tycker att de ska prata om det. Jag kan inte reflektera över hur de känner. Jag tror att de känner ungefär samma sak som jag gör.

Till Aftonbladet berättar Chrippa att han i början av rättegången var nervös men att han börjat landa i allt. 

Det är en lång väg kvar.  Vi snackar ju om jag skulle dömas i tingsrätten. Vi har hovrätten och sen har vi den här främjande av olaga spel. Det är ingen som har blivit dömd för det. Jag tror att vi kan gå hela vägen. Det är en lång process kvar. Men klart det känns.

Till Aftonbladet säger Chrippa hur åklagaren inskränkt han rörlighet, då han inte kunnat lämna Östergötland de senaste tio månaderna och att han bland annat missat både bröllop och dop. Enligt honom har han missat extremt mycket, men jag vet inte hur det är med er men jag har svårt att sympatisera med någon som gjort det Chrippa gjort. Då spelar det en uppsjö av pyttesmå gnälliga fioler för honom, snarare än att jag tycker synd om honom.
Som man bäddar får man ligga och trots att dom inte kommit än så är det väl ganska uppenbart att Chrippa begått de brott som han anklagas för? Att det mest är en teknikalitet om vilket straff han ska få? Eller?

Mårten Schultz om SVTs Lundell-dokumentär

I tisdags släpptes ett av tre avsnitt av dokumentären Hatet, i vilken journalisten Bo-Göran Bodin granskar Joakim Lundell och de påståenden han gör gällande sin mamma, primärt i sin självbiografi Monster.
Mårten Schultz är SvD:s juridiske kommentator. Han är professor i civilrätt, och arbetar som forskare och lärare vid Stockholms universitet och han skrivit en artikel vad gäller förtal – har Joakim Lundell förtalat sin mamma eller kan det i själva verket vara så att det är SVT som förtalat honom?
Frågan om förtal har åter blivit aktuell i samband med SVT:s nya dokumentär om en av landets mest profilerade influencers med framgångar inom både tv och film. År 2017 gav han ut självbiografin Monster, där han beskriver en mycket svår uppväxt och det är den här boken som Bo-Göran Bodin tar avstamp i.

De två första stegen av en sådan förtalsbedömning har enkla svar. SVT:s framställning pekar ut Lundell som klandervärd, men det är försvarligt att granska vad en av landets mäktigaste mediepersoner säger. Det kokar ned till sanningen:

Är Lundells beskrivning av mamman sann – eller hade han skälig anledning att tro att den var sann? Och om den är sann – hade SVT skälig anledning att tro att den var falsk? // Mårten Schultz

I sin text förklarar Mårten Schultz hur förtalsregeln är uppbyggd i tre led: 
1. Först prövas om någon pekats ut som brottslig eller klandervärd. Har ett sådant utpekande skett föreligger ”förtal i teknisk mening”.
Förtal i teknisk mening är tillåtet om spridandet av uppgiften var försvarlig.
2. Faktorer som kan påverka värderingen av försvarlighet är uppgifternas art och spridning. Huruvida uppgiften – påståendet om brottslighet eller klandervärdhet – är sann eller inte påverkar inte i försvarlighetsbedömningen.
3. I det tredje ledet, efter att det konstaterats förtal i teknisk mening och försvarlighet, uppkommer frågan om uppgiften var sann eller om det fanns skälig anledning att tro att den var sann.

I slutet av sin text tar Mårten Schultz upp om Lundells beskrivning av mamman är sann – eller i alla fall att han hade skälig anledning att tro att den var sann?
Och om den är sann – hade SVT skälig anledning att tro att den var falsk?

Jag tänker och tror att man kanske bör invänta del två och tre av dokumentären innan man kan ta ställning fullt ut huruvida SVT förtalat Joakim Lundell. Men oavsett om man anser det eller ej, så tror jag att den här dokumentären kommer ligga till grund för hur man ser på liknande böcker och dokumentärer framåt i tiden.
Och då har vi som sagt sett ett av tre avsnitt.
Vad tänker ni om det Schultz skriver om förtal?