Idag har de mesta gått fel och olika nivåer av utmaningar har lagt sig som på hög. Jag misslyckades totalt med Gillis första dag i skolan. Jag såg fel på tiden och vi missade uppropet i klassrummet och samlingen. När vi kom stod alla barnen ute och vinkade hejdå till föräldrarna. Jag har nog aldrig i hela mitt liv känt mig som en så dålig mamma. Jag var helt uppgiven under större delen av dagen, grät i bilen och räknade ner tills hans skoldag var slut. Allt var frid och fröjd när jag hämtade honom och det var inget han hade funderat på så mycket under dagen men detta kommer att sitta kvar som ett litet spjut i mitt hjärta lång tid framöver.

Att det kunde bli så fel. Vi som hade pratat så mycket om dagen, fantiserat och drömt. //Isabella Löwengrip

Efter att Isabella Löwengrip skrivit om hur hon gråtit i bilen efter att ha tagit fel på tiden för Gillis första skoldag och missat uppropet så handlar de flesta kommentarer om hur det inte är hela världen och att Gillis förmodligen inte ens minns att det blev en lite knasig start på dagen.
Jag tror många gånger att det är vi vuxna, och våra förväntningar på saker som har med våra barn att göra som gör att vi blir besvikna och känner oss misslyckade, medan barnen kanske inte ens kommer ihåg det eller ens bryr sig.
Typ som barnets första födelsedag? Vem är det vi ordnar kalas för? Barnet? Eller oss själva?
Som i Vänner när Ross och Rachels dotter fyllde 1 år och fick en penistårta istället för en som såg ut som en kanin.
Barnet kommer inte ens minnas det, men för föräldrarna var det en katastrof.

Herregud, sånt händer den bäste och mest organiserade människan i världen och är väl inget att hänga upp sig på?
Hon kommer förmodligen glömma bort att skicka med något av sina barn matsäck för en skolutflykt också, någon gång innan de tar studenten, för vilken förälder har lyckats ta sig igenom sina barns skolgång utan en enda liknande incident? På riktigt?

Jag menar, någonting ska väl våra barn ha att prata med sina framtida terapeuter om, eller hur? 😉