Är det någon som vågar säga annat?

änk att jag var 18 år när jag blev gravid! En liten tjej som hade bestämt sig! En planerad graviditet dessutom. Från en liten byhåla med 3000 invånare. Oj vad snacket gick. Tog studenten med en bebis i magen, medverkade i tv-programmet unga mammor i 3 säsonger, herrgud vad åsikter. MEN vet ni vad? Här står jag idag med en dotter på 8 år och två små tjejer till. Det bästa som hänt mig, mitt bästa beslut. Inte en enda gång har jag ångrat att jag blev en ung mamma. Eller snarare att jag blev mamma när jag ville bli mamma.

Att leva sitt liv efter normen eller andras åsikter är det ingen som kommer tacka dig för eller ge dig en medalj för heller.

Är så stolt över att jag gick min egen väg. Kan inte tänka mig mitt liv på något annat vis. Att ge kärlek till mina barn är det finaste livet gett mig. Jag ska ge dem allt. 🩷

I vilken ålder blev du förälder?🩷

Linn ”Tiingelinn” Andersson har postat ett Instagraminlägg om att bli en ung mamma och hon frågar följarna när de blev föräldrar, vilket alla givetvis svarar på.
Många skriver att de skaffade barn vid den och den åldern, och att de inte ångrat det för eeeeeeen sekund.
Om man gjorde det, ångrade sig alltså, är det verkligen någon som skulle skriva det? Eller känner man aldrig att man ångrar ett barn när det väl är här? Eller är det möjligt att det finns de som känner det, men att det är någonting man absolut inte säger. Till någon?

Här inne är man anonym – så finns det någon här inne som ångrat ett barn, även efter det är fött? 
Jag ångrar inte för en sekund att jag inte skaffat barn, utan är så nöjd med de svansbarn jag har och har haft.

Isabella Löwengrip i Förrädarna

Bildkälla: Stella Pictures

Tänk om jag hade fått vara med också – inte för att spela, utan för att krypa runt i kulisserna och leta efter reklammarkeringar.
Snacka om drömroll! Jag hade kunnat viska “#ad” bakom varenda buske och ändå gått hem som folkets hjälte.

Men okej, skämt åsido – jag hade faktiskt älskat att vara med!
Mitt pokerface hade förmodligen spruckit snabbare än Isabellas senaste produktlansering, men det kanske går att använda till sin fördel? Om jag skrattar och tittar bort varje gång någon anklagar mig för att vara förrädare, så kanske ingen vågar lita på mig alls. Perfekt strategi!
Problemet är bara att jag antagligen hade åkt ut innan någon ens hunnit förstå att jag ens hade en strategi.

I årets säsong blandas kändisar och vanlisar för första gången, och bland deltagarna hittar vi kocken Tom Sjöstedt, Malou von Sivers, youtubern Samuel “SampeV2” Stronegger, komikern Ahmed Berhan – och förstås Isabella Löwengrip, entreprenören som numera även tagit plats i förrädarnas värld.

Hon säger att tittarna kommer få se en annan sida av henne:

Kanske en lite mer lekfull bild, för oftast är ju jag i min entreprenörsroll. Men det blir väldigt lekfullt och kul – jag tror folk kommer tycka att jag är lite rolig.”

Lekfull? Absolut.
Rolig? Vi får väl se.
Men oavsett så känns det som att Förrädarna kan bli säsongens mest underhållande PR-kampanj – för både sminkmärken och självbilder.

Jag ser SÅ mycket fram emot det här programmet!
Hur tror ni det kommer gå för Isabella? Jag tror hon är hal som en ål efter en freak off.

Katrins debattartikel i Expressen

Bildkälla: Stella Pictures

Katrin Zytomierska är tillbaka med ännu en debattartikel och som vanligt handlar det om henne själv. Den här gången tar hon strid mot Konsumentombudsmannen och reglerna kring reklammärkning.

Hon menar att det är orimligt att hon måste reklammärka när hon äter sin egen granola från Cleaneating framför kameran, men inte om hon skulle äta Icas fröknäcke. Samma sak med Bianca Ingrosso: att hon använder sitt eget sminkmärke Caia borde väl inte komma som en chock för någon? Ändå ska Bianca fällas för smygreklam.

Katrin påminner också gärna om sitt eget vite på 1,2 miljoner kronor, som hon fick efter en felmärkt story. Sedan dess, säger hon, har hon noga observerat andra influencers – och enligt henne är deras reklammärkning ofta bristfällig. Men det är inte de små profilerna som blir jagade, menar hon, utan de stora och framgångsrika.

Och såklart kommer Jantekortet upp på bordet. Katrin skriver att det i grunden handlar om avundsjuka. Att hon och Bianca granskas så hårt beror, enligt henne, på att de är högljudda, snygga och framgångsrika – allt det där som provocerar det svenska kollektivet.

Logiken i lagen, ifrågasätter hon också. Varför måste hon skriva “reklam” när hon äter sin egen granola, men inte när hon visar upp någon annans varumärke? Skillnaden, menar Katrin, är att det bara blir fel när kvinnor tjänar pengar på sig själva.

Som avslutning slår hon fast att det här är ett direkt hot mot kvinnligt företagande. Istället för att hylla kvinnor som bygger egna bolag, fälls de i domstol för att de – enligt Katrin – helt enkelt råkar vara framgångsrika.

Så enligt Katrin handlar allt alltså om Jante, missunnsamhet och en hatisk fixering vid hennes granola. Men kanske, bara kanske, är problemet inte att “Sverige hatar framgångsrika kvinnor” – utan att influencers fortfarande inte förstått att deras sociala medier är deras butiksskyltfönster. Och när man säljer ur egen hylla gäller samma regler som för alla andra.

Frågan är då: är det verkligen ett angrepp på kvinnligt företagande – eller bara ett helt rimligt krav på transparens? Eller behöver Konsumentverket fräscha upp sina lagar och regler att passa för 2025-talet?