Ibland undrar man vad som driver vissa människor:
Under åren jag jobbat med sociala medier har jag vid flera tillfällen blivit föremål för anonyma orosanmälningar. En del av att jobba inom detta yrket har jag märkt under åren och genom andra kreatörer.
Igår var det dags igen. Ännu ett möte med socialtjänsten, ännu en gång där tid och resurser läggs på något som inte har någon verklig grund.
En sak förvånade mig lite i anmälan dock. Att det skulle vara fel och ‘onödigt’ att söka vård för sitt barn om hen behöver vård. I detta fallet för hennes astma. Det hade varit intressant att veta hur anmälan hade skrivits om vi INTE hade sökt hjälp utan skitit i det. 🤡
Det som frustrerar mig mest är inte själva anmälan i sig, utan vad det faktiskt innebär. Varje sådan här anmälan tar tid från barn och familjer som på riktigt behöver stöd och hjälp. Resurser som redan är begränsade används till att utreda saker som bottnar i personliga åsikter eller ogillande, inte faktisk oro.
Man får tycka vad man vill om mig och det jag gör. Det är en del av att synas. Men att använda ett så viktigt system som ett verktyg för att försöka skada någon anonymt, det är inte okej.
Jag hoppas att fler tänker ett steg längre innan de agerar. För i slutändan handlar det inte om mig, utan om de barn som faktiskt behöver bli sedda och få hjälp.

Kommer orosanmälningar i skov eller vad är det som pågår?
Penny Parnevik har blivit anmäld, Laila Bagge likaså och nu även Hanna Theorin.

Förstår jag inlägget korrekt?
Menar Hanna att orosanmälan handlar om att anmälaren anser att det är onödigt att Hanna sökt läkarvård för dotterns astma? Vafalls?
Som hon skriver – om hon inte hade sökt vård för det, så hade hon förmodligen blivit anmäld för det också.
Folk är fan inte kloka! Mycket kan man säga om Hanna Theorin men att anmäla henne för det här säger ju SÅ mycket om anmälaren, men väldigt lite om Hanna.
Stollar!!!

Visa det här inlägget på Instagram

Frågan lyder:
Vem är det som målar i reklaminlägget?
Hanna Theorin eller Hanna Theorins dotter?

Jag förstår att Hanna Theorin vill hjälpa svärmor lite på traven genom att dela henne inlägg, men det hon gör är snarare att göra en björntjänst. 
Hennes svärmor syr och säljer alltså barnkläder och mössor, vilket inte är några konstigheter, problemet är att tygerna innehåller bilder på exempelvis Pippi Långstrum och Emil i Lönneberga.
Både Pippi och Emil är skyddade verk och rättigheterna förvaltas av The Astrid Lindgren Company, vilket innebär att de är upphovsrättsligt skyddade och inte får säljas hur som helst utan korrekt licens. *
När du köper Pippi-tyg i butik får du att sy vad du vill med det så länge det är till privat bruk, men du får inte använda det till att tillverka och kommersiellt sälja det du sytt.
På nästan alla licensierade barntyger står det i stil med: “Endast för privat bruk” / “Not for commercial use” – just av den anledningen.

Det är extremt svårt att få en kommersiell licens vad gäller Astrid Lindgrens karaktärer då de är väldigt strikt bevakade.
Det som kan hända om The Astrid Lindgren Company får upp ögonen för licenserad försäljning av deras karaktärer är att du kan krävas på skadestånd, förbud mot fortsatt försäljning och i värsta fall en rättslig process men det tror jag knappast en äldre dam som kanske säljer några mössor här och där behöver oroa sig för. Men oavsett vilket så är försäljning utan licens förbjudet, oet är också därför jag maskerat kontots namn, för det är egentligen Hannas marknadsföring av kontot som jag ställer mig mest kritisk till. Hon har 67 000 följare på sitt konto, medan svärmor har 443 st.

Tillägg:

Bara för att Arvidssons tyger har rätten att sälja tygerna så transfereras inte den licensen över till svärmodern, enbart för att hon köper tyget.
När det gäller Arvidssons Textil och andra tyger med skyddade motiv som Pippi Långstrump gäller samma princip som för andra licensierade barntyger:
Du köper tyget som fysisk vara, men du köper inte rätten att använda det kommersiellt.

Att söka och få en licens från The Astrid Lindgren Group är inte enbart jättesvårt, utan som med alla andra skyddade varumärken så utgörs licensen oftast av tre olika punkter:
1. Fast licensavgift
2. Royalty-procent
3. Minimiavgifter per år

Låter det som någonting den här svärmodern fått och betalat för?

Succé att kunna njuta helt utan skam. //Hanna Theorin om sockerfritt godis

Jaha, så nu ska man skämmas om man äter ”vanligt” godis?
Ibland kan jag bli så trött på influencers och saker som de slänger ur sig på sina stora plattformar, utan att tänka längre än näsan räcker.
Om det nu är så att DU förknippar ”vanligt” godis med känslor av skam – behåll dem då för dig själv.
Det finns ingen anledning att plantera sådana känslor hos följarna, för att få dem att börja fundera på om de borde skämmas över sin skål med godis.
Nej, det är inte nyttigt att äta godis varje dag, men det är det heller ingen som påstår, men att förknippa en helt vanlig skål med godis till känslor av skam och att man gör någonting fel om man äter det är ren idioti.

Om ditt budskap kräver att andra ska känna skam för att du ska känna dig hälsosam, då är det inte hälsa du sysslar med.
Det är kontroll. En skål godis är fortfarande bara en skål godis. Skammen är det enda som är onödigt här, och om Hanna känner skam för en skål med godis så får det stå för henne, men sluta upp med att projicera den på följarna.
Eller på ditt barn. Jag undrar om Hanna lär sitt barn att den korrekta känslan när man äter godis är skam?