Paris eller Japan?Paris eller Japan?Paris eller Japan?Paris eller Japan?Paris eller Japan?Paris eller Japan?Paris eller Japan?Paris eller Japan?Paris eller Japan?Paris eller Japan?Paris eller Japan?Paris eller Japan?

Vad tusan är det egentligen som Sandra Beijer och hennes sambo Björn planerar?
Den 6 september skrev jag om hur de lagt ut sin lägenhet i Gamla stan för uthyrning – 1 januari till 18 juni 2026 – via Qasa.se. Hyra: 40 000 kronor i månaden.

Jag gissade redan då på Japan eller Paris.
Och ding ding ding! Svaret finns nu på Sandras blogg: familjen ”flyttar” till Paris.

Planen är 6 månader i Paris med start från januari.
Såklart längre om vi får feeling, men 6 månader känns som en lagom lång tid där mycket kan hända. Jag kan ingen franska (eller – jag kan beställa på restaurang och uttala saker rätt, men där tar det slut). Björn är dock ganska duktig. Vi är båda frilans och därför har vi möjlighet att göra detta innan det är dags för Didriks skolplikt. // Sandra Beijer 

Och ja, jag skriver ”flyttar” med citationstecken – för influensers flyttar ju alltid.
Tre veckor i en annan stad? ”Vi flyttar dit.” Ett halvår i Paris? Självklart är det också en ”flytt”. Varför inte bara ”Vi ska vara i Paris några månader?
Är jag en puckad småländsk kantarell här som hängt upp sig på ordet ”flyttar”?

Lite hat off till Isabella Löwengrip faktiskt.
Hon hyrde en lyxlägenhet i New York som hon aldrig använde, medan Sandra och Björn gör precis tvärtom – hyr ut sitt hem för att kunna bo någon annanstans en period.
Men, helt ärligt, jag tror Isabella hellre hade gått barfota – varje dag –  på ett hav av Lego än hyrt ut sitt eget hem.
För folk är snokiga. Och jag hade aldrig velat hyra ut mitt eget, trots att jag inte ens har några hemligheter värda att hitta – ens med förstoringsglas.

Anyways… familjen Beijer/Werner drar alltså för att möta våren i Paris?
Gudars skymning!
Jag vet redan nu att Sandras sociala medier kommer bli en DRÖM – med hennes texter och sättet hon tar bilder på! Jag kommer njuta och vara avundsjuk på en och samma gång. Jag älskar Paris! (Får man säga så om man varit där tre gånger?)

Jag kan även upplysa om att annonsen för Sandra och Björns hem nu är borttagen från Qasa, OCH publicerad igen och nu med en prissänkning på 1 kr.
Tyckte du att hyran var väl tilltagen i den förra annonsen, så är det här din chans!
40 000 kr  39 999 kr
Ka-ching!

Igår skrev jag om Sandra Beijers Dramaten-pjäs Glow Up, där jag länkade till tre olika recensioner av den efter att den haft premiär.
Vissa av recensionerna låg bakom betalvägg, vilket var fallet med recensionen från SvD.
I den fanns påståenden om att pjäsen skulle vara härledd ur bland annat filmen Fight Club.
Nu svarar Sandra på kritiken, trots att hon skriver att man egentligen inte ska bemöta kritik. J
ag tycker absolut att man ska bemöta kritik som är relevant och – som i det här fallet – handlar om ganska så allvarliga saker, vilket plagiat är. Sandra skriver att hon bara inte låta det gå förbi att någon säger att hon plagierar.

Så här bemöter hon kritiken:

Att jämföra Glow up med actionfilmen Fight Club är inte bara fantasilöst, det är också fel. Flickorna i pjäsen slåss i skogen för att de befinner sig i gränslandet mellan barndom och vuxenvärld, med en uppdämd energi som måste få utlopp. Det börjar som en lek och glider över mot kroppen och självbilden. Det har ingenting med Fight Club att göra – förutom det banala faktum att två personer slåss.
När jag gick i sexan slogs jag själv med mina kompisar i en lek vi kallade ”rugby”. Vi förstod inte då att det var ett sätt att närma sig våldet, som för det mesta känns långt bort från en ung flickas värld. Blåmärkena, att gå helt in i det fysiska utan att tänka på något alls. Det är därifrån idén härstammar.

Att hänvisa till Thirteen blir lika vilseledande. Den enda gemensamma nämnaren är att flickorna i båda verken är unga och skildras i mellanlandet mellan barn och tonår. Om det räcker för att kalla något härlett, då riskerar alla berättelser om tonårsflickor att pressas in i samma fack.
Om något verk ligger nära Glow up är det i så fall min egen roman Mellan oss, som också handlar om den unga, sköra, kvinnliga vänskapen i detta mellanland.

Glow up kommer ur min egen värld. Den bygger på egna erfarenheter, minnen och iakttagelser, satta i en samtid.

Min syrra ska se Sandras pjäs i November och har erbjudit sig att recensera den efter att ha läst mitt inlägg, så jag får be att återkomma i ärendet. 🙂

Förra torsdagen. var det premiär för Sandra Beijers pjäs på dramaten och hur går man på premiär för den egna pjäsen om inte i glittriga stövlar från Dolce & Gabbana?
Jag hade gärna gått och givit er en recension, men känner att det är allt för långt utanför det jag tänker mig kunna, och att ha mig recensera en monologpjäs för högstadiet, på Dramaten skulle vara som att be en vegan betygsätta mina julköttbullar på en skala från 1-5. (de är magiska by the way)
Istället vände jag mig till Google för att ta reda på vad de som faktiskt kan, har att säga om pjäsen.
Det såg ut så här:

Jag började högst upp med Expressen för att ta reda på vad deras recensent Lovis Bratt Deland tyckte.
Hon skrev följande:

Det här  vara egentligen den enda recensionen jag kunde läsa för de båda andra ligger bakom betalvägg, men lite går att se.
Vi går vidare till smygtitten i DN och vad Anna Magnusson tycker om Sandras pjäs:

Sist men inte minst har vi SvD och deras recensent Loretto Villalobos som skriver följande:

08

Varje kväll lägger jag fram vad jag ska ha på mig till nästföljande dag. Så har jag levt mitt liv sedan Didrik började förskolan för två och ett halvt år sedan.
En sak med mig är att jag är fruktansvärt dålig under stress.
Är det för mycket att hålla reda på nollställs jag, sätter mig istället på sängkanten och stirrar.
Men just därför tänker jag att jag aldrig kan gå in i väggen. När jag har för mycket att göra blir jag så trött att jag bara går och lägger mig och sover. // Sandra Beijer

Om det här knepet hade funkat för mig så hade jag gladeligen anammat Sandra Beijers tips: att lägga fram kläder för nästa dag.
Men icke. De kläder jag tycker känns perfekta idag får mig allt som oftast att vilja krypa ur min egen hud imorgon. *jag kan inte nya det häääääär*
Mina outfits styrs helt av dagsformen, och att bestämma något i förväg är ungefär lika realistiskt som att planera på förhand vilken humörsvängning jag ska ha nästa torsdag.

Någon som känner igen sig, eller är det bara jag som är lite småknäpp?
Det är förmodligen också därför min resväska alltid ser ut som att jag ska emigrera – för jag kan helt enkelt inte bestämma outfits hemma, eftersom jag vet att jag inte kommer vilja ha på mig dem när det väl är dags.
Så ja, jag packar inte en resväska – jag kör mer med flyttlass.

Men hey, man måste ju vara redo om en tisdag plötsligt kräver en paljettklänning, visst visst?