Jag växte också upp med ZTV, men på ett annat sätt än Sandra Beijer.
I det här inlägget berättar hon om sin uppväxt, där hennes styvpappa drev ZTV, samtidigt som hennes mamma arbetade på då nystartade TV3. Om hur det var att växa upp i kulisserna till produktionerna och hur hon uppfattade allt som skedde runt om alltsammans.
För mig blir det mycket nostalgi, jag var 12 år när ZTV kom och om någon konstig anledning hade vi den kanalen. Både den och TV3. Jag minns fortfarande TV3s nyheter som otroligt märkliga, men de verkar inte ha blivit så långlivade, tack och lov.
Sandra beskriver i sitt inlägg hur hon växte upp till en tonåring med poplugg och en neurotisk skräck att uppfattas som en ”nepobaby” och hur hon absolut inte ville in i samma bransch som sina föräldrar.

Jag vet inte riktigt varför det var så viktigt att vara “äkta”.
Jag var otroligt orolig att folk skulle tycka att jag inte förtjänade vara där.
Jag ville att mitt efternamn inte skulle betyda någonting.
Men förflyttningen var ju i efterhand komisk minimal.

Av media är jag kommen, och popkultur flyter i mitt blod.
Jag låter alltid tv:n stå på hemma. Jag ser nästan alla svenska program som görs, högt och lågt.
Jag har svårt för idén om fin- och fulkultur eftersom den aldrig existerade hemma hos oss. Mina föräldrar tog underhållning på stort allvar.

Kanske är det också därför jag aldrig har sett någon motsättning i att vara influencer och samtidigt skriva dramatik och romaner. För mig är det bara olika format för samma sak: att berätta något som känns, fastnar och i grunden underhåller.

Jag tycker det är så uppfriskande med en influencer som inte motsätter sig att kallas för just det.
Kanske är det därför som så mycket av Sandras innehåll känns genuint och tas emot så väl av hennes följare?

Vad tror ni?

Utgångspunkten för Sandras inlägg var att det släppts en dokumentär om ZTV och jag har inte sett den än, men ska kika på den så fort jag får chansen. Den finns här på SVT.

När jag arbetade på min första bok så fick jag veta att man inte ska kalla sig för ”författare” förrän man publicerat två(!) böcker, så jag antar att jag inte är någonting annat än en simpel skribent.
Sandra Beijer – däremot – har publicerat flera böcker och noveller och kan definitivt kalla sig för författare, och med anledning av det så tänkte jag spendera det här inlägget med att lyfta upp hennes skrivskola. Hon fick ett önskemål om att dela med sig av hur hennes process ser ut när hon arbetar på en bok, och det har hon gjort.
Än så länge har hon publicerat tre inlägg på temat.

Det första inlägget publicerade hon den femte mars där hon svarade följande på frågan om sin process:

Hej! Vad kul att få skriva lite om att skriva.
En stor del av min tankeverksamhet kring bloggen just nu handlar faktiskt om att försöka att inte skriva om skrivandet 😆
Eftersom jag är mitt i en roman är det just skrivandet som upptar större delen av min tankekraft. Men jag tänker att det kanske inte är det mest intressanta för den breda läsarskaran.

Nästa inlägg – där skrivskolan på riktigt tog fart – kom redan den nionde mars där följande avhandlades:

Att skriva på den nya romanen är, enligt henne själv, så pass “heligt” och skört att i princip ingen får komma i närheten av processen – bortsett från 15 sidor som visades upp på ett bootcamp. Minsta lilla input utifrån riskerar tydligen att rubba hela skrivandet, så där dras en ganska tydlig gräns.

Men efter förra inlägget har hon landat i en lösning: det mer personliga, hudlösa kring själva skrivprocessen flyttas till nyhetsbrevet (så klart), medan bloggen istället får bli en plats för hantverket.

Med andra ord – mindre känslodagbok om boken, mer “så här gör man när man skriver”. Typ en egen liten skrivskola, baserad på hennes erfarenheter snarare än någon formell utbildning.

Och nu öppnar hon upp för publikens önskemål: vad vill ni att hon ska grotta ner sig i? Karaktärer står redan på tur, och resten får följarna vara med och bestämma.

Sist men inte minst så kom det ett inlägg igår om hur man får ideér till en bok och hur man gör dem till en berättelse:

Tidigare har vi pratat om karaktärer och själv skrivprocessen. Idag dyker vi in i den fråga som flest av er ställde:
Hur gör man?
Hur hittar man själva berättelsen och alla dess scener?
En helt normalt liten fråga att krympa till ett blogginlägg 😆

Steg för steg tar hon med sin läsarna och guidar dem genom processen och helt ärligt tycker jag sådana här inlägg är SÅ intressanta! Kanske inte om man inte är det minsta intresserad av skrivande och allt som hör därtill, men jag har en känsla av att ganska många av Sandras följare som är det.
Är ni?

 Så här skrev jag om påsken i min blogg år 2007, 22 år gammal:

”Påsken är så mysig! Vi är alltid på landet, min mamma gömmer påskäggen och de är alltid fyllda med grymt godis och något fint underklädesplagg!

Jag är en sucker för tjusiga underkläder, det är ju som godis det med. Jag äger inte en enda basbehå, det är så mycket roligare med färg och rosetter!

Det fulaste jag absolut kan tänka i underklädesväg är saker med seriefigurer på. Skulle jag träffa en kille med sidenkalsonger med Snobben på skulle jag aldrig mer kunna titta honom i ansiktet.”

Vad trevlig jag låter.
Jag var väldigt mycket 22 när jag var 22. // Sandra Beijer

Hahahaha….. ännu en dealbreaker, som en fortsättning på det här inlägget från igår. 
Sidenkalsonger med Snobben på – jag undrar om Sandra känner lika passionerat för seriefigurer på underkläder fortfarande eller om Björn får uppenbara sig i sidenklasonger med både katten Gustaf och Kapten Hadock på?
Hon menar dessutom att det var en trend för killar att ha seriefigurer på kalsongerna – stämma det verkligen?

Herregud, skojiga kalsonger är ju så mycket roligare än tråkiga!
Så länge man inte glömmer bort att man har på sig kalsonger med varm korvar i bröd på sig till kiropraktorn – jag nämner inga namn – men jag bara skrattade, det var ju jag som köpt dem!

Samma sak med strumpor!
Hellre roliga strumpor från Happy Socks än enfärgade och tråkiga!

Så vad är du?
Team tråkiga underkläder eller Team Happy socks!?

Drömde om två personer som var så kristna att det enda sätt han kunde vara inne i henne var att de opererades sida vid sida och läkaren lät hans organ nudda vid hennes.

Där låg de bredvid varandra medan läkaren hävde över tarmar, tog eventuella lösa delar som bara finns i drömmar, och doppade.

Mitt eventuellt mest använda ord i böcker jag skriver är ”hand”. Men jag förstår inte hur man ska undvika att använda det.

Allt gör man med händerna. Man rör vid något för att veta hur det känns. För att visa att man bryr sig eller för att man inte bryr sig. Man gestikulerar, eller sitter på händerna, för att man inte vill avslöja något alls.

Man gömmer saker i sina händer, skär upp saker med sina händer, lägger händerna runt någons nacke när man kysser dem.

Jag försöker minimera händer i mina texter, men de smyger sig på mig varje gång. Kanske borde jag använda mer organ. Hur mår en njure när läpparna blir kyssta?

Det vet kanske bara en njure. // Sandra Beijer

Jag har läst den här texten från Sandra Beijers veckobrev fler gånger än jag vill erkänna, men jag fattar fortfarande inte vad tusan som händer här. 
Hur mår en njure när läpparna blir kyssta?

Da fuck?
Har hon rökt några av Frankrikes finest eller är det naturvinet som talar?