Av det här inlägget att döma så känner Julia Frändfors ungefär lika starkt för människor som äter ”fel” saker på tåget som hon gjorde för de människor som hade negativa saker att säga om SVT-serien ”Mammor” som hon medverkade i. 
Att man inte ska mikra fisk i lunchrummet är ju sedan gammalt men det är ju för att det då luktar gammalt underliv i minst en timme.
Annan matlukt har jag ingenting emot, varken i lunchrum eller på tåg, men en gång var jag med om att en annan passagerare tog upp och började skala en hel burk med kokta ägg. På ett flygplan. Det uppskattades inte av någon, kan jag meddela. Hon satt snett framför mig men tack vare ventilationen så spred sig äggmök-lukten över hela planet och jag tror till och med att cockpiten fick sin beskärda del av ägg-kakan.

Har du lika starka känslor för ätande på tåg som Julia har eller känns det lite som att skuggboxas?

Visa det här inlägget på Instagram

Det har kommit en ny tv-serie som orsakat lite av en mass-psykos bland vita tjejer med personlighetstyp ”Ett glas vatten” – i alla fall om du frågar Julia Frändfors. 
Serien i fråga som diskuteras i hennes podd ”Frändfors hörna”  är en amerikansk dramaserie som handlar om John F. Kennedy Jr. och Carolyn Bessette Kennedys kärleksrelation och hennes roll som fashion icon number 1.
Plötsligt sitter halva Södermalm och försöker återskapa en look från 90-talet genom att dra på sig en svart polotröja, en kamelhårsrock och som kronan på verket – ett sköldpaddsfärgat hårband, som om det vore en personlighetsuppgradering man kan klicka hem från & Other Stories för en hundralapp eller två.
Själv har jag både svarta polotröjor och en hel låda med diadem här hemma och kan som genom ett trollslag bli den här versionen av en modeikon.
Äntligen!!!

Julia beskriver serien som ”Kattmynta för vita tjejer” och det är bland det roligaste jag hört på länge och då är jag ändå en vit kvinna på jakt efter en kamelhårsrock i färgen beeeeeeeeeige! 

Visa det här inlägget på Instagram

SVT:s serie ”Mammor” har nu gått i mål efter tio avsnitt, och ingen verkar mer lättad än Julia Frändfors.
I inlägget ovan skriver hon:

Jag visste inte att det kunde ge sån backlash av att vara mig själv. Jag visste INTE att jag aldrig skulle kunna hålla mig från att svara varenda fittig komment.

Och svarat har hon.
Och inte lite “jag ska bara bemöta en sak”-svar, utan dygnsöppet kundtjänstläge. Som om kommentarsfältet varit ett extrapass hon inte riktigt lyckats säga upp sig från. Fingrarna måste ha gått varma, och det är svårt att tro att det inte tagit på både henne och hennes omgivning.

Det är något brutalt i att upptäcka att ens största motspelare under tio veckor inte är klippningen, inte tittarsiffrorna, inte krönikorna som publicerats i diverse tidningar – utan främlingar med tangentbord och för mycket fritid. Och att man själv, helt frivilligt, kliver rakt in i ringen varje gång.
Hon skriver att hon inte visste att hon skulle reagera så här, och jag kan tänka mig att det varit en kalldusch av rang att inse:
“Okej. Det här är alltså mitt nya kvällsnöje. Att försvara min och mina medverkande kollegors existens på internet. I tio avsnitt.” (Inte veckor)

Att bry sig är mänskligt.
Att bry sig så mycket att det blir ett heltidsprojekt? Det är utmattande bara att läsa om och jag hoppas att Julia nu kan gå tillbaka till att kanske enbart svara på kommentarer i det egna kommentarsfältet, lite då och då, på ett sätt som känns mindre destruktivt.
Annars kan kanske Chrippa rekommendera henne att rita humlor med barnens kritor. Det är nästan som mindfullness, i alla fall i häktet.

Hur orkar hon?
Så mycket energi som Julia Frändfors verkar lägga på att vara ute och svinga mot allt och alla som inte tycker som hon och som inte prisar serien ”Mammor” med allt vad det innebär lägger jag inte på min största passion i livet.
Jag förstår att hon känner sig less på alla, eftersom hon givit sig in i ett krig hon omöjligt kan vinna. Det spelar ingen roll hur många kommentarer hon svarar på och hur många personer hon startar krig med,  för dygnet har bara 24 timmar och hon behöver både sova, äta och eventuellt även ägna sin familj några minuter mellan varven.

Varför?
Vad är det som får henne att reagera på det här viset, det är ju helt jävla sinnessjukt?
Om man bryr sig så här mycket om vad främlingar på nätet tycker om en serie man medverkar i, så kan man ju inte ha ett offentligt jobb. Det säger ju sig självt….
Jag ser framför mig hur Julia sitter och kokar där hemma i soffan och frenetiskt knapprar på telefonen för att kriga med allt och alla som kommer i hennes väg, och helt ärligt…
Folk är SÅ snabba på att snappa upp när någon tar åt sig ohälsosamt mycket av vad som skrivs på sociala medier, vilket förmodligen får fler att haka på. Ingenting är ju roligare än att se sin inkastande molotovcocktail få full effekt, snarare än att den pysande rullar iväg och självslocknar bakom någon container.

Den enda som mår dåligt av det här är Julia – garanterat – för hon är den enda som så uppenbart låter följarna krypa in under skinnet på henne. 
Lägg dig och sparka dig trött i sängen istället, det är mer konstruktivt än det här.

Tack för tips!