Är det inte lite intressant att Isabella Löwengrip går in och läser i sitt kommentarsfält och dementerar kommentaren om att hon skulle ha retuscherat sina bilder, samtidigt som den här långa tråden om hennes plastikoperationer ligger obesvarad?
Tystnad. Det är tyst. Knäpptyst.
Det är nästan så att man kan höra de thailändska syrsorna spela.
För mig är det något med prioriteringarna här som skaver. En kommentar om retuschering – pang, in och dementera. Viktigt att markera autenticitet. Viktigt att slå fast att “nej, jag har inte fixat bilden”. Transparens! Äkthet! Inga filter här inte, minsann.
Och ja, man kan absolut argumentera för att ingen är skyldig oss någon redogörelse för vad de gör med sina kroppar.
Men, när man har byggt ett varumärke på just sitt ansikte, sin kropp, sitt utseende och sin “resa” – när man tjänar pengar på att sälja drömmen, idealet, glowet, och allt som hör kropp och utseende till, då blir det genast mindre svartvitt. Då är det inte längre bara en privat angelägenhet, utan en del av affären.
Det är det här som gör tystnaden så talande, i alla fall om du frågar mig.
Så tycker jag, vad tycker du?
