Karen:
Lustigt hur ni alla kroppsaktivister tjatade om att alla kroppar är lika fina men när viktminsknings läkemedel släpps så hoppar ni alla på det för att bli smalare 😁

redbygrace:
Exakt! Och helt plötsligt börjar alla tala om att de har så ont i sina kroppar och därför måste gå ned i vikt. Konstigt att de sa precis tvärtom innan….

(svar):
frrr

Sanna:
hon har aldrig påstått sig vara det!

Margareta Grääs · Skapare:
Att jag varit fet hela mitt liv gör inte mig till en kroppsaktivist. Ta inte ut ditt hat på feta människor på mig ❤️

Den här diskussionen dyker upp igen. Och igen. Och igen.
Och märkligt nog är det nästan alltid smala personer som drar igång den – idén om att tjocka människor som använder viktminskningsmedicin på något sätt ska skämmas. Som att de först ska skämmas för att de är tjocka – och sedan för att de gör något åt det.Det som hela tiden försvinner i debatten är grundproblemet: alla människor behandlas inte med samma respekt. Inte ens i närheten.

Tjocka personer marginaliseras, ifrågasätts och reduceras. De blir antingen betraktade och kommenterade – som om deras kroppar vore allmän egendom – eller helt osynliggjorda.
Motsägelsefullt? Ja.
Verklighet? Också ja.

Och nej – kroppsaktivism har aldrig handlat om att “propagera för att vara tjock”.
Det har handlat om något mycket enklare: att tjocka kroppar ska behandlas med samma respekt som smala.Så nej, det är inte särskilt konstigt att människor till slut tar hjälp av viktminskningsmedicin.
För det är inte bara en spruta som påverkar kroppen – det är också en biljett till ett annat bemötande.Ett bemötande där du plötsligt tas på allvar.
Där dina problem inte automatiskt avfärdas.
Där du ses som en människa först – och en kropp sen.

Ta Linda-Marie Assergård som exempel.
Hennes smärta försvann inte med vikten, men vårdens bemötande gjorde det. Från ifrågasättande till att faktiskt lyssna, och det säger egentligen allt.Och ja – det här gör mig upprörd, eftersom jag vet att det är sant. Jag har själv varit tjock.

Sättet människor tittar på en – samtidigt som de ser rakt igenom en – gör ont.
Det är en märklig dubbelhet: att känna sig både gigantisk och osynlig på samma gång. Och det som kanske är allra svårast att acceptera är hur snabbt det förändras.
Hur bemötandet mjuknar i takt med att kroppen krymper – som om ens värde också gjorde det innan.
För mig handlar kroppspositivitet inte om att romantisera någon kropp. Det handlar om att kräva samma respekt – oavsett hur den kroppen ser ut.

Och om du levt ett helt liv med blickar, kommentarer, fördomar och konstant ifrågasättande – och det plötsligt fanns ett sätt att slippa en del av det?
Är det verkligen så svårt att förstå varför någon skulle ta den chansen?
Eller är det bara svårt att förstå för den som aldrig själv behövt göra det valet?