Jag följer skribenterna Fanny Swärd och Flora Wiströms graviditeter och bebisbubblor med stor fascination. Deras upplevelser ter sig nämligen milslångt från min egen.
Sedan de gick ut med sina graviditeter (och egentligen redan innan dess, genom dagböcker och videos från att de kissade på stickan) har de framstått som lugna, självklara och harmoniska. Som att graviditeten och moderskapet varit något de gått emot med öppna armar. // Sandra Beijer
Sandra Beijer har skrivit ett inlägg om graviditeter, förlossningar och moderskap och använder influencerkollegorna Fanny och Flora som exempel på ett sätt som jag inte tror att hon menar någonting särskilt med. Men… om det är någonting jag vet allt om är att själva inlägget bara är den ena halvan av en hel. Den andra halvan är kommentarsfältet och det kan sticka iväg i en helt annan riktning än vad som kanske var tänkt när inlägget skrevs och förvandlat till någonting rejält oskönt att behöva läsa om sig själv, och det verkar vara vad som skett här.
Sandra skriver att Flora verkar ha gått in i både graviditeten och moderskapet ”med öppna armar” och framstått som självklar, harmonisk och bekväm i processen, vilket är motsatsen från Sandra själv, som kände motstånd, rädsla och oro över att förlora sin identitet. Istället upplever hon det som att Flora verkar omfamna förändringen och de känslor som följer med att bli mamma.
Det finns egentligen ingenting negativt med det Sandra skriver, men hennes läsare har tagit det hon skriver som en öppen inbjudan att skriva om, diskutera och dissekera Flora och hennes föräldraskap och nya roll som mamma på ett sätt som hon inte alls uppskattar.
Inte det minsta. Hon skriver:
Läser inlägget med en liten sovande bebis på min axel. Gud vad intressant att du (och kanske fler) tolkat det som om jag tagit graviditeten med lugn och harmoni. Har ju skrivit jättemycket om komplexiteten kring att lämna en viss livsstil bakom mig, om hemsk foglossning, om förlossningsrädsla och oro. Eller har jag inte det? Men sen är det nog som du skriver, att jag faktiskt lutar mig in i modersrollen och försöker bejaka detta nya. Vet inte om det har med generation att göra, eller om det ligger på individnivå. Men intressant att läsa. Dock noll sugen på att se mitt moderskap diskuteras här i kommentarsfältet hehe.
Jag har inte följt Flora på nära håll och kan därför inte avgöra om det ligger någon sanning i det Sandra skriver eller om det enbart är hennes egna personliga tolkning, då hon delat en hel del av de saker hon kämpade med som gravid.
Att en nybliven mamma inte är så sugen på att få sitt moderskap diskuterat i Sandras kommentarsfält förstår jag dock, så tänk på vad ni skriver, även här inne är ni snälla!
Tack för tips!
Föregående inlägg 
Sandras inlägg var så oskönt och ännu ett skrivet exempel på att hon inte vill ha barn. Varför skaffa ett då. Vet inte om det e kul för han att läsa sen, men hon blir aldrig kritiserad för att ”hänga ut” sitt barn. Men däremot verkade många finna tröst i hennes text och det är bra. Att känna igen sig.
Tänk vad olika vi läser in saker? Tyckte hennes inlägg var väldigt sårbart och fint. Att hon tittar tillbaka och inte riktigt känner igen de tankarna hon kanske hade då med de hon känner nu. Att hon ”vuxit” in i sin mammaroll och tycker om det mer än hon var rädd för att göra innan. Får man inte vara rädd för att få ett barn och vad som kommer ändras utan att någon skriver ”varför skaffa du ett barn om du inte verkar vilja ha det!!”.
Det är inte normalt och hälsosamt att förklara krig mot bebisen i magen. Hon borde söka hjälp.
Tycker det är så sorgligt att se kvinnor som inte ens verkar vilja ha barn skaffar det ändå. Lite oansvarigt kan jag tycka, man sätter ändå en ny människa till världen som förtjänar all kärlek.
OBS syftar absolut inte på Flora här.
Precis, skaffa inte barn då? Ingen tvingade dig?
Har en kollega som berättade att hon inte ville hålla sitt barn när hen föddes. Barnet fyllde ett år förra veckan men hon firade ingenting. Pratar helt känslolöst om barnet och har t.o.m. sagt att hon nog inte har några ”moderliga instinkter”. Blir så ledsen för barnets skull 😢
Låter som en förlossningsdepression som aldrig blivit uppmärksammad (som i förlängningen kan påverka anknytningen).
Nu känner jag inte personen du pratar om men ha lite förståelse för att folk kan ha gått igenom något du inte har en aning om.
Självklart, jag skulle aldrig säga något till henne. Men sorgligt oavsett.
Du verkar väldigt okänslig. Det låter ju absolut som att hon har fått någon slags depression kopplat till detta. Sen behöver man inte prata om livet med barn som det bästa någonsin och meningen med livet, det går bra att vara förälder utan klyschor. Men som sagt i detta fallet verkar hon må dåligt och behövt stöd, inte att kollegor pratar skit.
Jag har aldrig pratat skit om henne?
Du skriver på en blogg om henne och att du tycker synd om hennes barn. Du skriver om henne som känslokall och nedsättande istället för oro för hennes psyke. Är det inte synd om henne också om hon nu mår dåligt?
Håll käften bara, du har ingen aning om hur jag stöttar henne. Att kalla någon för känslokall efter en kommentar på en blogg säger mer om dig.
Oj, öm tå? Jag kallade inte dig för känslokall det var du som beskrev henne så. Ta det lugnt, låter som du också behöver stöttning.
Det är ju du som elak och förutsätter saker, inte som att hon outat nån heller
Så konstigt att du tycker så. Det hon skrev var okänsligt och jag förklarade bara det. Jag har inte skrivit något elakt.
Det kan dock även va en mamma som helt enkelt inte bryr sig, finns många föräldrar som inte älskar sina barn och behandlar dem illa pga ruttna personligheter
Klart det kan, men man behöver ju inte tro det värsta direkt. Om personen inte betedde sig så kallt innan så är det väl mer rimligt att det är förlossningsdepression.
Håller helt med. Det finns mycket okunskap och skam kring förlossningsdepression och därför får/söker många kvinnor inte adekvat hjälp. Man förväntas av samhället vara den bästa och mest kärleksfulla mamman till sitt barn, i ur och skur.
Ja så många klyschor mammor spottar ur sig den första tiden tror man nästan de blir tvingade till det.
Vilken grund nivå din analys är på.
Varför är det så svårt att förstå att stora händelser i livet kan kännas tudelade? När man välkomnar in t.ex. giftermål eller att bli gravid, då säger man också hejdå till någonting annat som avslutas. Att få barn är en enorm förändring av hela livet som man har levt det i allt från 20 till 40 år ungefär. En vän till mig gick igenom ett helvete för att få barn. Ett dödfött barn, flera IVF:er, flera missfall, och till sist barn via surrogat (obs ej relevant för denna debatt, nej jag tycker inte heller surrogat är rätt men nu var det inte mitt val). När vi sågs med våra lika små bebisar så var hon den första att säga ”Shit vad tufft det är just nu!”. Även en person som bokstavligt talat vandrat genom blod, svett, tårar och dödens lund kan känna att det är svinjobbigt att ha barn ibland. Kan det inte få vara så? Kan inte den största kärleken i livet få finnas samtidigt som man känner ”fuck jag orkar inte mer!” när man torkar kräk och byter en läckt blöja kl 3 på natten?
Sandra har skrivit om hur hon ville uppleva att bli mamma, att få följa ett barn genom livet, men ändå så hänger folk upp sig på att hon fick en förlossningsdepression (!), var skakad av positivt gravtest, och ibland har tyckt att det är riktigt jäkla trist att hänga på en lekplats i timmar. Förstår ni att det finns heroinister som på riktigt inte vill bli gravida och få barn, som får barn? Barn som sedan skickas ut till familjehem där de inte får känna kärlek? Och ni stör er på att Sandra fick en identitetskris när hon blev gravid… Näää kom igen nu!
Jag tycker det är mänskligt att allt i livet har nyanser, från svartaste svart till vitaste vitt, och så vandrar vi mellan dessa nyanser hela tiden.
Helt enig. Man kan bita ihop och låtsas att allt är perfekt, eller så kan man vara ärlig med nyanserna och svårigheterna. Eftersom normerna kring moderskap och mammarollen är så starka (det märks inte minst här) är det väl utmärkt att Sandra vågar stå upp, gång på gång, och visa att andra tankar och känslor kan rymmas.
I kommentarsfältet har dessutom massor av kvinnor uttryckt att de känner igen sig i beskrivningen. Vore det inte fint om vi kunde acceptera att vi alla är olika, med olika personligheter, behov och förutsättningar?
Sandra uttrycker och beskriver en stor kärlek till sonen på bloggen, att hon kände en stor ambivalens under graviditeten eller efter förlossningen påverkar knappast honom negativt i dag. Och igen, kvinnonormen. Alla dessa fäder som övertalats till att skaffa barn och varit tveksamma till en början, som inte tar ut all föräldraledighet, inte jublar över att stå på lekplatsen eller ger upp allt för barnet utan gör karriär – vem ryar om att barnen för evigt tar skada av det? Inte många.
Vad gäller det här med Flora (som jag inte följer) så känns det lite som en storm i ett vattenglas. Är man offentlig, och uttrycker sig offentligt på en blogg, får man räkna med att folk har åsikter om det man skriver. Jag tyckte inte Sandras inlägg uttryckte något negativt, utan att det var sina egna brister hon satte fokus på. Kommentarsfältet utgår jag från att hon modererar, om det skulle spåra ur där. Hittills är det i alla fall inte ens i närheten av detta.
Den här idén om att det är viktig att man älskar att vara mamma är ju också rätt ny. Tidigare har fokus varit på faktiska sysslor – att ta hand om sig barn, att uppfostra sitt barn. Idag är vi väldigt rädda att barn ska skadas om man inte KÄNNER rätt saker medan man pysslar om barnet.
Personligen tror jag att både mor och barn skulle må bättre av om vi hade en lite mer avslappnad inställning till känslor kring förädraskap. Jobbiga känslor är inte farliga, och att man känner lycka är ingen garant för att man beteer sig som en bra förälder. Jag tror det skulle vara lättare för många att trivas som föräldrar om man inge var så rädd för jobbiga känslor.
Jag tror också att det är meningen att vi ska känna stark oro osv när blir förädrar helt elit enkelt för att bli vaksamma på faror – vilket lätt triggar t ex psykisk ohälsa. Evolutionen har inte drivit på för att vi ska vara lyckliga när vi blir föräldrar.
Rent statistiskt mår föräldrar också sämre än icke föräldrar, det är en falsk bild att barn gör en lycklig och man ska inte lägga det som sin uppgift på ett barn att göra en lycklig. De har aldrig varit det ett nytt liv är till för.
Ja, normen är stark. Och nu ligger politikerna på att fler måste skaffa barn… Därför det är så viktigt att normalisera det egna valet, olika sätt att leva och att tänka och känna efter själv.
Kan för mitt liv inte förstå att inte samtliga tycker hon är sjukt oskön på alla sätt och vis.
Läser om kvinnan som låste in sin dotter,lämnade henne totalt ensam och åkte till sin pojkvän. Dottern brann inne medan hon var inlåst,mamman var jos pojkvännen.
Finns många som är totalt olämpliga som föräldrar.
Lämnat barnet ensam i bostaden hade hon gjort i ett halvår när denna tragedi inträffade. Det finns en plats i helvetet för kvinnor som henne.
Inte en h eller utan det var väl typ 12 h….. heeelt sjukt. Men detta måste väl vara någon nerdrogad person?
Ja precis- det var ju inte som att hon sprang ut med soporna i några minuter !! Blev helt chockad när jag läste hur länge hon var borta och över natten och upprepade gånger.
19 h…
42 gånger under ett halvårs tid. Sista gången var det 19 h.
Ja jag mår så dåligt av att tänka på den nyheten. Stackars stackars lilla barn
Det var verkligen fruktansvärt. En potta och en skål under sängen med pasta läste jag. Mamman hade övervakning, hon åkte hem när hon såg rök, men ringer inte 112? Det fanns åtminstone morföräldrar, men ingen visste att hon lämnade flickan, inte bara själv, men inlåst. Hur kan alla ha missat det här? Helt obegripligt.
Så otroligt sorgligt. Som tur är, så är det inte eofta vi läser om sådana händelser i Sverige och man får väl därför anta att det mer är väldigt få som gör såhär mot sina barn. Tänker att om det var ”många”, så skulle fler småbarn mista livet till följd av olyckor i hemmet när föräldrarna är borta långa stunder.
När folk använder ordet ”intressant” när de egentligen vill säga ”märkligt”…
Så trött på hennes gnäll om föräldraskapet, stackars barn som ”outas” hela tiden. S har en kille som tar ansvar, pengar, är ute på krogen stup i kvarten, avlastning och ETT barn. När ska hon sluta älta, detta är patetiskt
Jag tycker hon verkar trivas jättebra med att vara mamma, hon klagar nästan aldrig?
Skrev ett svar som tyvärr försvann eftersom jag fick felmeddelande när jag klickat iväg det. Orkar inte göra ett nytt försök.
Okej, då vet vi
Jag tyckte inlägget var lite spretigt och förstod inte poängen. Men oavsett så är det heeeeelt sjukt gränslöst att namedroppa två preciiiiis nyförlösta mammor. Fattar inte hur Sandra tänker??? Minns i höstas när jag själv nyss fått bebis, förutom att kroppen typ blödde och läckte och värkte så kunde jag känna mig negativt träffad och börja grina av helt vanliga samtal från personer jag älskade. Pga helt proppfull med hormoner och noll sömn. Om då någon hade gjort såhär, nej men hade aldrig glömt det???? Fy fan.
Ligger något i det. Det som händer – både positivt och negativt – när man är nyförlöst etsar sig fast.
Sandra är bara en enda stor pick-me.
Minns fortfarande när hon ”grät bakom solglasögonen” för att hon behövde bolla med sitt barn istället för att chilla och dricka rosévin på semestern
Hon är oerhört ego och sätter sig själv i första rummet, brukar bli tvärtom när man får barn
Tycker snarare många föräldrar lever sitt liv som vanligt och bara drar med sina barn på saker de själva vill göra. Det ska åkas utomlands så fort barnet är ute även om barn inte ska vara i solen och gynnas inte av resor alls så tidigt exempelvis.
Eller hur! Så många föräldrar idag som har en slags märklig inställning till sitt eget föräldraskap, det är så mycket ”men mina behov då?”. Man bara, hallå, DU är vuxen och ska kunna sätta dig själv i andrarummet. Sen att det inte alltid är lätt fattar jag men det är orimligt hur många föräldrar som verkar tycka att de ska dela plats med barnet helt och hållet. Har läst Floras inlägg i bloggen och tycker att hon nästan lite väl maler på om sig själv i rollen som (då) blivande förälder, lite åt just det här osunda sättet som många håller på idag. Men det verkar ju vara något Sandra tar åt sig med tanke på att hon skriver som hon gör. Apropå Flora och märklig inställning till föräldraskapet så var det någon som skrev att hon (läsaren) och sambon hade bestämt sig för att se barnet som en fiende som de skulle bekämpa för att klara sin relation under småbarnsåren. Samma sak där. Har man en stabil relation borde väl ett barn kunna få plats? Hur som helst så tyckte jag det var ledsam läsning men Flora godkände inte min kommentar. Men att däremot godkänna den typen av kommentar säger rätt mycket om hur man ser på föräldraskapet idag.
Tror dock föräldrar idag också är mycket mer benägna att se det som sin uppgift att bolla med en ettåring i timtal.
Tror föräldrar för ett par generationer sedan också hade tyckt det var jättetråkigt OM de hade kommit på idén att göra detta. Men det tror jag typ ingen mamma gjorde förr. T ex Anna Bergenström skriver i Barnaboken (Bibeln förr…) att föräldrar inte ska leka med sina barn, barn ska leka med kamrater och syskon.
Anna Wahlgren hette hon väl? Men det spelar ju ingen roll egentligen
Alla har det inte som Kenza där allt är perfekt hela tiden. Blir så trött på att folk klagar på hur hemskt det är att ha barn. Speciellt om man har en jämställd man och ett friskt barn.
Tror förstås inte Kenza har det så perfekt som det ser ut. Menar svårt att förklara att livet inte är svart vitt. Endel har det förstås jobbigt får mår psykiskt dåligt. Men att bara klaga stackars barn.
INGEN har det perfekt hela tiden. Tycker man varken ska klaga hela tiden eller måla upp sitt liv som perfekt hela tiden. Balans, ärlighet.
PRECIS! Var det jag menade,svårt få ihop det bara.
Förstår inte syftet med detta inlägg överhuvudtaget då det verkligen öppnar upp för ÄNNU mer diskussion kring framförallt floras föräldraskap?
Förstår inte syftet med något barninlägg då det är konstigt att diskutera andras föräldraskap. Men ingen har väl ens nämnt Flora nu utan bara tar chansen och skriver ut sitt hat mot Sandra.
Är inte grejen med Sandra Beijer att hon så gärna vill vara speciell och intressant? Och det är inte särskilt intressant med en normis-tjej som vill vara ihop med en kille och skaffa barn och gifta sig, och gillar att sminka sig och vara ”fin” som helt vanliga tjejer – så då konstruerar hon en historia om att hon iiiiiiiinte viiiiiiiiillllllll och för ett ”krig mot bebisen i magen”, beter sig som ett tjurigt barn för att det på nått sätt ska göra henne mer intressant och icke-normal? Fast hon egentligen bara är en helt vanlig basic bitch som vill ha tvåsamhet och mamma pappa barn.
Haha spot on! Precis så uppfattar jag henne. Har följt henne i många år, så finns ju såklart grejer jag gillar med bloggen också (eller så kanske det bara är av vana). Men hon är liksom rätt vanlig, det enda som sticker ut hos henne är väl att hon är superpriviligerad. Hennes konstanta missnöje och längtan ”bort” känns snarare fabricerat för att vara mer ”relatable”, få läsarna att identifiera sig med henne för hon har minsann problem hon också.
snark
Känner varken till Sandra eller Flora, däremot såg jag en annan liten influencer prata om att hon ska åka en vecka till Italien med sin man medans deras precis fyllda 1 -åring ska vara hemma och jag blev så ledsen för det barnet. Vara ifrån båda primära anlnytningspersonerna i en vecka när man är ett år? På många sätt har den här influencern visat att hon inte gillar att ha barn, barnet hänger med på hennes villkor och hon längtar till bebistiden är över. De gjorde ivf för det här barnet, men varför ens skaffa barn kan jag inte låta bli att tänka?
Fast det är ju inlägg på inlägg här där nyblivna mammors (ibland t o m innan de ens förlöst) föräldraskap, så hur ska det vara?
Haha eller hur. ”X är gravid, men nu diskuterar vi inte någons föräldraskap. Så bara skriv grattis och gå härifrån tack”
Men VARFÖR ska man kommentera folks föräldraskap hela tiden? Att en del fått foglossning t.ex. och tycker att det är jättejobbigt (klart att de tycker – det gör ont), medan andra har haft en graviditet där man mått bra?
Känns som att SB lever i en värld att andra ljuger för att de inte upplevt graviditet och småbarnsliv på exakt samma sätt som hon har. Det tycker jag är rätt fult faktiskt.
Sandra skrev i kommentarsfältet att hon inte hade en babyshower utan en anti-baby shower.. hon är ju helt tappad.
Varför är det tappat? Kul grej ju! Babyshowers är ju bland det töntigaste mammor sysslar med, ihop med gender reveals.
Ja och anti-babyshower är precis lika töntigt.
Åh nej stackars barn som inte blev firad med blöjtårta och äppelsaft. 🙁
😂
Ha ingen jävla shower alls, varken vanlig eller anti.
Var väl mest ordet anti-baby som jag tyckte lät som hon hatade ungen men fultolkade kanske
Det är väl knappast något konstigt att känna viss oro för hur det kommer bli (man vet ju verkligen inte?) eller sakna vissa delar av ens ”gamla” liv och identitet men är man gravid och ska få ett barn så är det ju oavsett bara att gilla läget och ta det som det kommer. De flesta är väl varken 100% negativa eller 100% lyckliga och harmoniska utan någonstans däremellan. Man man försöker fokusera på det positiva och att slappna av inför livet med en bebis just för att det helt enkelt är så det kommer bli?
Jag är helt övertygad om att Sandra älskar sitt barn och är en jättebra mamma, utifrån det jag kan läsa. Kan relatera till att tappa bort sig själv under småbarnsåren, jag har ett målarintresse som jag knappt hunnit med de senaste åren vilket gör mig ledsen och hade gärna haft mer tid att sitta och måla i lugn och ro. Sandras intressen kanske är mer kontroversiella när man är mamma, att sitta på uteserveringar och festa, men kan ändå förstå känslan att inte kunna göra det lika mycket när man har barn, precis som de med andra intressen som att måla, träna etc inte hinner med det på samma sätt effter barn.
Jag tror att Sandras upplevelse av graviditet och första barnåren är väldigt lik min, ett halvår innan Sandras). För oss var i och för sig allt planerat men vi hade helt ärligt inte direkt räknat med att jag skulle bli gravid på absolut första ligget utan skydd. Vi hade mentalt ställt in oss på en resa på uppemot ett år. Så det blev ändå en överraskning. Och sen så hade man ändå en förväntan av att man så fort man blev gravid skulle få någon slags mammakänsla, känna sig förbunden med bebisen i magen på något sätt. Det gjorde aldrig jag, jag kallade den parasit som åt på mig, alien, kände mig jätteobekväm och kunde bara koncentrera mig på att parera illamåendet som höll i sig in i sjunde månaden. Jag arbetade så länge och så mycket jag kunde och hade som tur var inga krämpor förutom illamåendet. Men ändå var det något som fattades.
Bebisen kom och det var inte som att det väcktes något helt plötsligt. Den var såklart det finaste jag sett men jag kände för den ungefär som för mina syskonbarn, kärleken var där men det var inget översvallande. Jag har ansvar för den här personen nu. Den ska äta, den ska sova, den ska bytas på, den ska kramas och gosas med för så ska man göra, den ska känna sig trygg och den ska växa upp till att bli en anständig människa. Rent intellektuellt förstod jag att det var min bebis men det var inte som att det tändes någon mammalampa direkt.
Min man fick det där lystret i ögonen. Inte jag. Det finns inga bilder när jag snusar bebisen i fjunet. Däremot finns det bilder på när jag kämpar med ”tekniska” grejer som att få amningen att funka, kämpar med att knyta upp sjalen korrekt. Videor på hur jag jobbade med att vagga bebisen som inte ville sova och som skrek hela tiden. Jag hade ingen depression. Jag tickar tydligen bara så.
Det var nog först efter några månader som jag kände mig som en mamma. Som min bebis mamma.
Och jag förstår Floras invändning om att hon också har haft det kämpigt med krämpor men jag läste också in mig lite på hennes blogg och över det där jobbiga så ligger det liksom ett skimmer över allt det jobbiga med att vara gravid och sen nybliven förälder. Och det är bra. Gud vad kul!
Mig hjälpte det dock att Sandra skrev mer sakligt om att bli mamma, att hennes första tid var mer lik min för jag redan då, för 6 år sedan var man matad med att tillvaron skulle vara inbäddad i något sorts lyckorus. Och det är det inte alltid.
Det där med generationen kan jag också föreställa mig. Det kan nog vara så att vi 80-talister har lite mer kvar av det som de flesta generationer innan oss. En mer rationell och nykter inställning till föräldraskapet. För det är inte ofta det framställs i sociala medier där det är uppsminkade magar i klänningar med passande cut outs och blivande mammor med rosaröda kinder i solnedgången som tittar ner på magen. Eller såklart också nyheterna om mammor som inte bryr sig. Men det finns inte så mycket historier om de mammor som helt enkelt inte överöses av de där känslorna, som tuffar på och utvecklar dem med tiden.
Jag är en skitbra mamma nu. Vi körde på med en till liten knott efter några år när sömnlösheten hade lagt sig. Det var samma sak den gången men då visste jag ju att det skulle känslorna skulle komma.
Sandra verkar också vara en skitbra mamma. Med mycket behov av att vara utan barn för att tanka kraft precis som jag. Jag surfar på mobilen och hon går ut och träffar kompisar. Same, same, just different.
Att Floras moderskap analyseras är ju nog lite effekten av att hon ju faktiskt visar upp det på sina sociala medier. Hon hade kunnat gå igenom graviditeten utan bilder på magen, utan att ventilera sina känslor, utan att beskriva sin vardag. – Hörreni, förresten, det kanske blir lite sparsammare bloggat nu ett tag. Jag ska få/har fått barn. När jag orkar kommer det kanske komma upp något inlägg om inredningstrender eller något annat relativt opersonligt. Det var helt upp till henne. Men nu valde hon det här och jag tycker inte att Sandra på något sätt kritiserar Flora, jag tycker att hon mer konstaterat att det är en skillnad i hur moderskapet beskrivs. Och, det kan nog vara så att Sandra också känner en viss sorg över att hon kanske inte hade den där instant mammakänslan. Jag tycker i alla fall att det låter rätt så najs.
Vilken vettig kommentar, tack!
Bra kommentar. 🙂
Förstår inte varför folk blir så arga av att vissa vill ha och behöver lite egentid? Det är oftast inte ett problem att få till om man planerar lite. Jag och min partner har tyvärr ingen som kan avlasta oss, men vi avlastar varandra så ofta det går. Känner jag att energin är noll och jag hade mått bättre av en timme i fåtöljen med en bok, då sticker han ut med barnet och leker på en lekplats i en timme medan jag gör det. Och vice versa. Är ribban för dålig förälder däromkring nu för tiden? För det låter så på många…
Undrar varför Camillas inlägg om Sandra ter sig som om hon äntligen hylla eller försvara henne? Vi alla har våra favoriter antar jag. Men om blondinbella hade skrivit något liknande, skulle din rapportering vara om barnexponering (Sandra gör jättemycket av det och börjar känns motbjudande nu när pojken är större) och uträknad provokation.
Sandra är på riktigt tappad. Stackars Didrik, som ska läsa allt detta när han blir vuxen. En mamma som mest längtar till uteserveringar, alkohol och fest.
Hade inte velat läsa om hur ofta jag blev bortlämnad till barnvakt för att mamma hellre vill ut och supa. Eller att hon hellre vill dricka rosévin istället för att putta gunga på lekplatsen.
Kvinnan behöver ju förfan hjälp. Med alkoholen. Anknytningen. Tja, tamejfan allt.
Men vafan dra i handbromsen människa. Gud förbjud att man har känslor.
Känslor får man väl ha. Men livet går väl ändå in i en annan fas när man sätter ett barn till världen. Kvinnan har ju grova alkoholproblem.
Hoppas du skriver lika mkt dömande om alla farsor? Nej men vänta nu, män får ju lov att vara fortsätta vara egna individer men egna intressen, tankar osv 🙄😒 kvinnor däremot ska ge upp hela sina personligheter och bara vara Mamma!! Hurra så gör vi!!🥱