Bild 1: Det finns alltså fortfarande de som inte vet att bilder och videos blir spegelvända i Snapchat? Well, now you know!
Bild 2: Linnea pluggar till personlig tränare, vilket hon och hennes make kan ha som ett gemensamt intresse när han kommer ut. Han har ju nämligen en förkärlek för gymmet och att posta bilder på sina biceps.
3: Tips från coachen: Manifestera och skriv upp dina mål. Och peppa dig själv på vägen.
Bild 1: Ett par snygga jeans, ett bälte och en svart topp nerstoppad är så enkelt men så JÄVLA snyggt! Släng på ett par klackar and you are ready to go! So classy!
Om du inte vet vad du ska ha på dig – och det inte är Nobelfesten som du ska på – ta det här! Yes, yes, YES!!
Bild 2: Brun väska all the way! Jag vet inte vad det är med dessa väskor från Dior, men jag gillar dem inte. Jag tycker de ser ut som dockväskor. Leksakväskor. Den bruna däremot – 10/10.
3: Jag älskar Mino Markets drycker men den här nya var på tok för blaskig för mig. Så rekommenderar inte.
Nara har utfört en liten folkomröstning på Snapchat där hon ville veta om hennes följare anser att killar ska vara med på en baby shower eller om det enbart är för damerna?
Ska killar i så fall vara med på möhippor också i så fall? Om tillställningen är för den blivande mamman eller bruden och dennes vänner så borde det väl i så fall inkludera alla vänner?
Och ickebinära vänner – vart petar man in dem? I så fall?
Är det här egentligen ett ickeproblem?
Jag älskar också att Nara letar med ljus och lykta efter vad skvallret handlar om – det som togs upp i Edvin och Johannas podd och som vi pratar om i vår.
Att hon inte vet – det måste väl vara första gången? Skvallermästarinnan själv? 😉
Jag vet inte hur det är med er, men jag är så tacksam till alla bloggare som fortsätter blogga och inte lägger ner till förmån för Instagram och Tiktok.
Det går inte att ersätta bloggen som sociala medierplattform, that’s right, I said it!
Instagraminlägget är enbart en illustration eftersom Paula använder bilden i sitt blogginlägg.
Paula har postat ett inlägg om hur det är för henne att vara gräsänka, när Hugo är iväg och spelar golf.
Hon roddar alltså hem och hus, två barn och en hund och skriver att det både är lite smidigare och lite mer kaosigt på en och samma gång.
Kvällarna blir kortare (för vem orkar sitta uppe själv?), vilket gör att hon sover mer, men samtidigt blir behovet av sällskap större, och hon umgås mer med familj och vänner för att inte känna sig ensam.
Sängen förvandlas till familjeläger där alla sover tillsammans, och logistiken blir ett gemensamt projekt där barnen faktiskt kliver in och hjälper till – från städning till handling och hundpromenader.
Morgnarna blir både mer stressiga och mer effektiva. Det finns ingen att lämna över till, så allt bara… sker. Och märkligt nog funkar det ändå.
Besluten blir också enklare, för det blir inga diskussioner, bara “så här gör vi”, samtidigt som rutinerna fallerar en smula allt eftersom dagarna går.
Mitt i allt det praktiska beskriver hon också saknaden.
Den där känslan av att vilja dela vardagen med någon, små saker, stora saker, eller bara få lämna över stafettpinnen en stund.
Och det är väl där det landar: hur mycket man faktiskt är ett team – och hur tydligt det märks när den andra halvan saknas.