Jag som avskyr att flytta lika mycket som jag hatar smygreklam, blir alldeles kallsvettig och mängden flyttar som Johanna Toftby och hennes Janne gjort de senaste åren.
Boenden har köpts och boenden har sålts och genom att mellanlanda i sin gamla lägenhet innan deras nya hus är klart för inflytt så har de gjort lite av ett ”varvet runt”. Här, här och här hittar du inlägg om hennes olika boenden och flyttar.

Nu bor vi alltså på Linnegatan igen och här mellanlandar vi två månader innan vi får tillträde till vårt hus i juli. Och det är bara 2.5 km från Linné så det är inte någon lång eller jobbig flytt.

Paret är tillbaka i Göteborg och trivs som fisken i vattnet, och så här skriver Johanna om att paret hållit på att flytta så mycket:

Sköna rundor i Slottsskogen igen. Så skönt att vara där man VILL vara.
Hur kunde det bli så fel, men hade vi inte testat att flytta så hade vi heller inte vetat.
Men jag säger det igen, våga bryta upp och följ ditt hjärta. Bästa man kan göra för att må bra i själen. Det är ljuvligt att vakna varje morgon och må bra.

Ibland vet man inte vad man har förrän man inte längre har det, och det kan kanske vara värt ett par flyttar?
Vad vet jag?
Jag hoppas att nästa gång jag flyttar så är det för att återförenas med lucifer – i alla fall om du frågar gemene influencer – för jag trivs som fisken i vattnet där vi bor nu, men gladast av alla är nog ändå Sauron. 🙂

Drack lite rosa bubbel, jag gjorde gott plock till OS- invigningen. Gör ni mysigt även ni är ”själva? Jag gör till och med lite extra gott och tänder ljus även om jag skulle sitta ensam. Gör massor.
Fina servetter, gott i glaset, tända ljus. // Johanna Toftby

Gud vad jag inte kan identifiera mig med det Johanna Toftby skriver om i det här inlägget.
Att hon bjuder till lite extra och fixar mys, pys, bubbel och gott, upphöjt till fina servetter och tända ljus när hon är ensam hemma. Lite som att bjuda sig själv på dejt.
Jag kan på min höjd tända några ljus men mer än så är det inte. Kanske beror det på att det känns lite fånigt att hälsa upp samma gamla Cola Zero som alltid – fast i ett fint glas. Jag vill liksom inte ha den kylskåpskall ens, så glöm att piffa till drycken med isbitar och annat onödigt.

Brukar du bjuda dig själv på dejt när du är ensam, eller är du Team Camilla på den här?

Men efter ett tag började jag känna en längtan tillbaka till Göteborg. Jag vill bo i stan, med mycket människor, högt tempo och puls runt omkring mig, jag älskar Göteborg.

Sista flyttkartongen är knappt uppackad innan det är dags igen.
Johanna Toftby vill tillbaka till stan och livet i Göteborg – så nu ska drömhuset säljas, trots att hennes man Janne gärna hade bott kvar.

Så här skriver hon om beslutet:

Det som varit ännu svårare är att Janne älskar att bo här.  Men han vill förstås att vi båda ska känna att vi är på rätt plats i världen och därför har vi tagit beslutet sedan ett tag tillbaka att vi säljer.

Huset har till och med ett namn som Johanna och Janne knåpade ihop – nämligen “Villa Lovehill” – vilket gav mig en sur uppstötning då som nu.
Förhoppningsvis är det inget som nästa ägare känner sig manad att befatta sig med. Huuu!

Mitt eget förslag var “Casa Spons”, men det fick inget gehör. Så… ett år och en månad (give or take a few days) hann paret bo i “Villa Lovehill”.
Är du sugen på ett nytt drömhem, komplett med namnskylt och havsutsikt – look no further.

Är du sugen på ett nytt drömhem, komplett med namnskylt och havs sjöutsikt – look no further. 

I kommentarerna är det många som kallar Johanna för “modig”.
Och jag undrar lite stilla – vad exakt är det som är modigt med att köpa och sälja bostäder?
Eller menar de att hon var modig för att hon testade huslivet vid havetsjön?

Förlåt, men det här når inte riktigt upp till första linjen på min måttstock över modigheter.
Vi pratar trots allt inte om att klättra i Himalaya eller säga upp sig för att starta biståndsprojekt i Kongo – utan om att lägga upp en Hemnet-annons.

Men kanske är det jag som missat den nya definitionen av “modig”:
Att sälja ett hus med havsutsikt efter ett år.

Är paret modiga!? Jag lutar åt… nej.

Visa det här inlägget på Instagram

Influencers, författaren och mat- och kostcoachen My Westerdahl postar massor av inlägg på Instagram där hon pratar om allt från obesitas till hur man ska tänka om man har ett tjockt barn. 
Ämnen som är laddade, men som samtidigt leder till många och långa diskussioner i kommentarsfälten under respektive inlägg.
Det har kommit till min kännedom att det, under inlägget här ovan, dyker upp en gammal bekant, nämligen Johanna Toftby – från bland annat tv-programmet ”Ensam mamma söker”.
Johanna menar att hon fått höra att My pratat om henne och ifrågasätter varför hon pratar om henne utan att tagga henne eller hänvisa till det specifika inlägget. Johanna menar att det blir konstigt att kritisera någon anonymt men ändå syfta på henne.
Johanna Toftby förklarar vidare i sina kommentarer att hon inte vill håna tjocka människor, utan att hennes inlägg handlade om farlig fetma och dess risker.
Hon jämför det med andra typer av missbruk och menar att övervikt kan vara livsfarligt vid till exempel narkos och operationer. Hon tar också upp följdsjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och cancer. Enligt Johanna handlar det om eget ansvar för att orka leva, arbeta och ta hand om sin familj.
Hon jämför även matmissbruk med alkoholism och säger att hjärnans belöningssystem fungerar på samma sätt – man tappar kontrollen och den kemiska processen tar över. Ett exempel hon tar upp är en man som hon påstods inte kunde opereras, utan att läkarna bara fick sy igen honom igen eftersom det var för mycket fett i vägen. Hon skriver att hon ”vet” detta, men hur hon vet det framgår inte.

Johanna skriver som om hon vore en auktoritet, vilket jag kommer återkomma till längre ner i det här inlägget,
Hon kan absolut – i egenskap av influencer eller privatperson – prata om sina egna erfarenheter, men det är inte det hon gör här. Istället gör hon generella medicinska påståenden om risker, diagnoser eller ”hur kroppen fungerar” utan minsta källhänvisning, och My är inte den enda som kritiserar henne.
Eftersom det är många och långa kommentarer, som jag vet att ni hatar här inne, så kan du hitta alla kommentarer HÄR i sin helhet, men här nedan kommer en sammanfattning av hur diskussionerna svängt fram och tillbaka:

Hon förklarar att hennes kritik mot Johanna handlade om ett gammalt inlägg där Johanna uttryckt att ”överviktiga borde skärpa sig”. My menar att sådana uttalanden bidrar till stigma mot tjocka människor, och att hennes kommentar inte var ett personangrepp utan en kritik mot sakfrågan. Hon betonar att alla får uttrycka sina åsikter, men att yttrandefrihet inte är fritt från konsekvenser när stora plattformar sprider skadliga budskap.

Flera följare berömmer My för ett tydligt och respektfullt svar, och skriver att det är influensers som Johanna som sprider kroppsskam som kan bidra till psykisk ohälsa, ätstörningar och självskadebeteenden hos unga.
Många ifrågasätter Johannas jämförelse mellan fetma och missbruk, och kritiserar henne för okunskap, fördomar och för att förminska tjockas erfarenheter av diskriminering.
Några delar också egna erfarenheter av att vara tjocka och ha blivit sövda utan de problem Johanna beskriver.

Någon av – vad jag antar är – Johannas följare kommer dragandes med yttrandefrihetsgrundlagen och att Johanna faktiskt får säga vad hon tycker, och det stämmer ju, men vad de verkar glömma bort är att samma gamla lag även kan användas till att säga emot om man inte håller med.
Goes both ways, liksom.

Att Johanna Toftby ger sig in på Mys konto och svingar loss om ett ämne hon uppenbart kan väldigt lite om blir nästan parodiskt. Hon uttalar sig som vore hon expert på både narkos och hjärnans belöningssystem – men det hon levererar är en salig blandning av skräckhistorier, hörsägen och gammal “sanning” från 80-talet. Extra intressant blir det förstås när kläderna som samma Johanna ”designat” för Cellbes går upp till storlek 56. Alltså: hon tjänar pengar på de kvinnor hon i nästa andetag kallar “farliga” och “sjuka”. Det är en märklig dubbelmoral – att först tjäna pengar på att klä sina följare och sedan slå dem på fingrarna för att de inte krymper i tid till nästa kollektion.

Vad är era tankar?