I mitt huvud: Det har varit en riktigt sorglig vecka. En av Hugos vänner gick tragiskt bort alldeles för tidigt. Vi har varit otroligt ledsna allihop och tröstat Hugo. Barnens empati har varit på en ny nivå.
Vi har inte skrivit något testamente och det bekymrar mig. Ett testamente skulle förenkla för dem som blir kvar. Jag vill ta tag i det tillsammans med Hugo asap. Har ni skrivit testamente? // Paula Rosas

Förra gången var det Isabella Löwengrip som bloggade om testamenten, och nu dyker samma diskussion upp inne hos Paula Rosas. Tyvärr verkar hennes inlägg föregås av en riktigt sorglig händelse, och då kan jag tänka mig att man tänker lite extra på allting som är relaterat till det. Som att skriva testamente.

Är det inte lite fascinerande ändå?
Det enda vi med säkerhet vet, är att vi någongång ska dö, och ändå så vill de flesta av oss varken tänka på eller förbereda någonting relaterat till det?
Kanske är det för att det inte går att förbereda sig på döden, varken sin egen eller andras, eftersom man kan inte veta hur det är förrän det sker?

För en sekund tänkte jag att det kanske bara är jag som känner så här, men så läste jag detta inne hos Egoina:

Jag vill stoppa
Tiden. Något jag sällan pratar om är min dödsångest. Går inte en dag utan att jag tänker på att jag åldras, kommer dö och sjukdomar och annat härligt. Det är så orimligt att vi ska dö.