Jag skrev på instagram igår att Sally hade en tuff start med skidåkningen. Det var noll sikt och från toppen av berget så var det rätt brant ner till den blåa backen och eftersom det var två år sedan vi åkte sist blev hon väldigt rädd och låste sig totalt.
[…]Man låter så självgod när man säger att man aldrig skriker på sina barn men jag gör faktiskt inte det och har nästan aldrig gjort. För det leder inte till någonting positivt för fem öre. Framför allt inte i en skidbacke. Sånt kan bli trauma resten av livet (pratar för mig själv).
Jag tror att eftersom att det aldrig blev skrik och drama så blev Sally öppen för att åka med en skidlärare istället idag. Hade jag varit arg på henne i två timmar så har hon aldrig ställt sig på skidorna mer. // Isabella Löwengrip
Isabella Löwengrip är med barnen på skidsemester i Zermatt och beskriver hur dottern Sally blivit rädd uppe på berget och hur det låst sig totalt för henne i den branta backen.
Isabella skriver i sitt blogginlägg är att hon är stolt över att hon inte ställde sig och skrek på dottern, att hon aldrig gör det, men läsarna ställer sig lite frågande till detta då det krasst är Isabellas fel att dottern är ledsen och rädd eftersom det är deras val att sätta henne i den backen och alltså deras fel att hon är rädd.
Så ja, varför skulle hon ställa sig och skrika på henne då?
Håller ni med läsarna?
