Tänk att det här är året som jag gick tillbaka från föräldraledigheten. Det tänker jag ofta på. Att det var så nyss. I början av året var jag fortfarande hemma med Didrik. För sjukt.
Första året tillbaka i frihet ser jag 2023 som. Jag menar det verkligen, skriver det inte enbart för att provocera mina haters (ser er, hör er, tänker på er ❤️).
[…]Tacksamhet för alla som gav mig uppdrag så jag kunde skapa. Lättnad över att lusten att skriva inte dog av bebis. // Sandra Beijer
Sandra Beijer skriver ett inlägg om alla saker hon trodde skulle döda hennes skrivande, bara för att inse att så inte var fallet. Inte ens en bebis kunde åstadkomma det, och för det är hon evigt tacksam.
Hon beskriver en känsla av frihet, om lyckan över alla gånger hon fick stänga dörrar in till sitt eget. Hennes inlägg skulle egentligen handlat om Spotify Wrapped, men av kommentarsfältet att döma verkar de allra flesta uppskatta det här spårbytet.
Frågor:
Att uppskatta sitt arbete och längta efter att få börja jobba igen efter en föräldraledighet verkar provocera en del. Är det för att man tror att det betyder att man inte älskar sitt barn? Att det enda sättet att älska sitt barn är att sitta ihop med det 24/7, eller om det inte går, önska att man kunde sitta ihop 24/7? Att man är en dålig föräldrar (och då primärt mammor) om man vill någonting mer i livet än bara just det?
// Med vänlig hälsning, barnfri Bloggbevakare
