Björn Ranelid har skrivit en hyllning till Ebba Andersson efter OS 2026 och den är… exakt så ”Ranelidskt” som du tror.
Det börjar med mössa och tumvantar och slutar i ett existentiellt fyrverkeri där han gråter, nationen gråter, och förmodligen gråter även granarna runt skidspåret lite diskret.
Ebba tar av sig skidorna, och kliver rakt in i miljoner svenska hjärtan. Hon och Frida Karlsson förvandlar snö till guld (vilket i och för sig är korrekt i OS-sammanhang), men hos Ranelid blir det ett nationalepos skrivet med “två långa pennor i händerna”. Alltså skidstavar. Såklart.

Jag skulle inte ens komma i närheten av att kunna uttrycka mig så här, ens med en pistol mot huvudet och mitt försök att sammanfatta hans text – som lästs över en miljon ggr på 24h enligt Björn själv – faller inte någonting annat än platt. Lite som när Ebba stod på näsan i stafetten.
Jag är djupt fascinerad över Ranelids beskrivning av hur han själv sitter i skolbänken igen, ödmjuk och med en lutande handstil, där han upprepar det han haft på känn hela tiden: Att kvinnan är första könet, och att han själv gärna är en “liten och obetydlig man” så länge Ebba står högst upp på pallen.

Ebba Andersson och resten av damlaget förtjänar sannerligen att hyllas – herrarna not so much – men trots att jag suttit bänkad framför varenda lopp, så har jag svårt att gräva så där riktigt djupt i mitt känsloregister för att känna på samma innerliga sätt över texten som skribenterna i Ranelids kommentarsfält gör – som rakt upp och ner blöter ner skärmen med alla tårar – och då är jag ändå en blödig jävel.
Kanske beror det på mitt hjärta av is, på vilket jag dagligen skejtar runt på och gör trippel toeloops?

Men om det behövs sägas igen – Ebba, Frida och resten av damlaget – tack för ett magiskt OS!!!
Allvarligt talat alltså…
Jag har redan bokat både biljetter och boende till Skid-VM i Falun 2027.