Sofia Wood har publicerat ett långt inlägg om hur hon började vackla för en tid sedan och att det är anledningen till att hon haft en så lång paus på bloggen. Inlägget före detta publicerades i mitten av oktober nämligen.
Har ni saknat Sofias inlägg? Jag gör det, så pass mycket att jag verkligen noterat att det är extra tyst inne hos henne, och jag började nästan undra om hon avvecklat bloggen utan att skriva det någonstans.

När det händer att jag börjar vackla såhär så är det nästan uteslutande i situationer jag känner mig pressad eller trängd i övrigt, och det är som om jag då simultant vill öppna upp mitt hela bröst som ett fält där diffusa negativa åsikter får slå rot och ta fäste för att till slut bli mina egna. För det är såklart bara de negativa åsikterna som tar fäste för allt detta handlar i slutändan om självtvivel, inte nöjdhet. En snuttefilt där jag låter kritik växa sig orimligt viktig.

Hon gjorde ett mental health break.
Hon ”checkade” sig själv, och det kan man aldrig göra för många gånger. 🙂

Det var väldigt bra. En mental health break. Det gjorde allt både lättare och bättre. Det som var svårt var bara just svårt – motstånd är inte bevis på att jag är sämre än någon annan. Framöver har  den här pausen gjort att jag gett mig själv två mål – att stå stadigare är det ena och det andra är att avveckla den dumma mentala felkopplingen där jag tror att mitt värde är transaktionellt med min prestation. Ingen vinner på det och allra minst jag.