Jag fick en kommentar om Kulturnyheterna special: Exponerad barndom på SVT Play, där influenserna Lovisa ”Laki Dori” Karlsson och Anitha Clemence samt Gabriel Odenhammar (Håkan Bråkan i Sune bland annat) medverkar och där de diskuterar arbetande barn och barn som indirekt arbetar via sina föräldrars sociala medier. 

Programmet vrider och vänder på fenomenet ”barn som växer upp framför en kamera”.
Kanske inte för att de sökt rampljuset själva, utan för att mamma eller pappa tyckte att “det är väl mysigt att dela med sig” där Anitha Clemence öppet berättar om hur hon och exmaken Calle Schulman tidigare delade mycket av sitt barns liv i sociala medier och hur hon ser på det idag.
Det är de facto både en självrannsakan och reflektion med vuxenpoäng.

Vi får också perspektivet från någon som själv varit barn i offentligheten, och skådespelaren Gabriel Odenhammar dyker upp som exempel på hur det kan vara att växa upp med hela Sverige som publik. Han pratar om ”knarket” – alltså uppmärksamheten – som var det han ville ha och näst intill tvingade sina föräldrar att låta honom göra, trots att de verkar ha tyckt att det kanske inte var så bra alla gånger. Halvt om halvt på skämt sa hans pappa under förhandlingarna om arvodet att det behövde läggas till en tusenlapp för terapi.

Och så influencervinkeln, där Lovisa var den som på eget bevåg började dela med sig av sitt liv när hon precis blivit tonåring. Det jag saknade lite i diskussionen var vilket ansvar föräldrarna ska ha och ta, över hur och vad deras barn lägger ut på sociala medier innan de är myndiga. För det är ju fortfarande föräldrarna som är ytterst ansvariga för barnet och det som exponeras.
För helt ärligt…
Barn har inga PR-strategier.
Barn har inga krismöten.
Barn har föräldrar.

Programmet ställer också den där jobbiga frågan som många helst slipper:
Vem äger egentligen ett barns historia? Föräldern som postar? Eller barnet som ska leva med det i 30 år framåt? Och vad är skillnaden på gulliga klipp på ett barn, mot ett utlämnande klipp på ett barn som exempelvis får utbrott pga av en NPF-diagnos eller som i ”Mammor” – där en treåring har en kamera i ansiktet när hen får veta att mamma och pappa ska separera?

Någonstans här måste man börja funderar över hur många blöjbilder, diagnosinlägg och tonårskonflikter som redan ligger arkiverade i molnet, för internet glömmer inte – hur gärna man än vill det, men kanske borde barn få chansen att göra det?