Visa det här inlägget på Instagram

Samir Badran och Alexander Pärleros är av samma åsikt att det är så sjukt när man blir så totalt sviken och grundlurad av de som står en nära, och det kan jag bara hålla med om. 

EDIT: Tydligen fattade ingen vad jag menade med min text så här kommer en kortare och betydligt enklare version av den. Hoppas jag. 🙂

Två av de personer som svikit mig mest i livet var också två personer som jag var hundraprocentigt lojal mot. Så lojal att jag gick över lik för att skydda dem, även när de – bildligt talat – blev pissade i munnen av män.

Duo 1: Den ena vännen blev bedragen av sin man i hans bil, under en fest de båda var på. Jag stod på hennes sida, försvarade henne, bar henne när hon knappt orkade stå själv.

Duo 2: Den andra blev förälskad i en man som använde henne som älskarinna, samtidigt som han bedrog sitt barns mamma. Ännu en kvinna han pissade i munnen, alltså. Också här var jag den som ställde upp, skyddade, tog strid och sa det hon själv inte orkade säga.

Det här är väldigt länge sedan. Vad de gör i dag vet jag inte, och ärligt talat bryr jag mig inte. Förhoppningsvis är otrohetsduo nummer två fortfarande tillsammans – de förtjänar varandra. Jag hoppas också att hans dotter aldrig förstod att pappa tog med sig henne när han träffade sin älskarinna..

Med facit i hand är jag faktiskt mest tacksam. Tacksam över att jag fick veta vilka människor de var då, och inte senare när insatsen hade varit ännu högre. Det lärde mig att värdera min egen kärlek och lojalitet högre, och att sluta slösa bort den på människor som inte förtjänar den. I dag är jag betydligt mer varsam. Alla får helt enkelt inte tillgång.

Jag tog in dem båda, vid olika tidpunkter. Försvarade dem. Sa ifrån till männen. När den ena vännen frågade om hon kunde få sömntabletter av mig för att hon mådde så dåligt av hur mannen hon var älskarinna åt behandlade henne – jag hade inga – så tog jag striden åt henne istället.

Resultatet? Nästa gång han knäppte med fingrarna åt henne förbjöd han henne att ha kontakt med mig, eftersom jag gjorde honom obekväm. Och där var jag förbrukad. Kastad i soporna. För att vara hans älskarinna var tydligen mer värt än vår vänskap och den lojalitet hon själv hade bönat och bett mig om. 🤷🏼‍♀️

Och ja – vi var extremt nära vänner. Det är det som är poängen.

Det är lite samma sak som Samir pratar om med Alexander Pärleros – att han inte vill skaffa nya vänner eftersom risken att bli utnyttjad är så stor. Och det kan jag skriva under på till hundra procent. Jag orkar inte längre. Jag är nöjd med dem jag har, och med de relationer som eventuellt växer fram oavsiktligt och naturligt. 💜

Har du blivit riktigt ordentligt sviken av någon och var det en människa du litade på och var lojal mot, eller har det största sveket kommit från någon i en av dina yttre cirklar?

Tydligare?

Kanske borde jag skrivit en låt om det här, istället för ett blogginlägg? 😉