




Katrin Zytomierska är tillbaka med ännu en debattartikel och som vanligt handlar det om henne själv. Den här gången tar hon strid mot Konsumentombudsmannen och reglerna kring reklammärkning.
Hon menar att det är orimligt att hon måste reklammärka när hon äter sin egen granola från Cleaneating framför kameran, men inte om hon skulle äta Icas fröknäcke. Samma sak med Bianca Ingrosso: att hon använder sitt eget sminkmärke Caia borde väl inte komma som en chock för någon? Ändå ska Bianca fällas för smygreklam.
Katrin påminner också gärna om sitt eget vite på 1,2 miljoner kronor, som hon fick efter en felmärkt story. Sedan dess, säger hon, har hon noga observerat andra influencers – och enligt henne är deras reklammärkning ofta bristfällig. Men det är inte de små profilerna som blir jagade, menar hon, utan de stora och framgångsrika.
Och såklart kommer Jantekortet upp på bordet. Katrin skriver att det i grunden handlar om avundsjuka. Att hon och Bianca granskas så hårt beror, enligt henne, på att de är högljudda, snygga och framgångsrika – allt det där som provocerar det svenska kollektivet.
Logiken i lagen, ifrågasätter hon också. Varför måste hon skriva “reklam” när hon äter sin egen granola, men inte när hon visar upp någon annans varumärke? Skillnaden, menar Katrin, är att det bara blir fel när kvinnor tjänar pengar på sig själva.
Som avslutning slår hon fast att det här är ett direkt hot mot kvinnligt företagande. Istället för att hylla kvinnor som bygger egna bolag, fälls de i domstol för att de – enligt Katrin – helt enkelt råkar vara framgångsrika.
Så enligt Katrin handlar allt alltså om Jante, missunnsamhet och en hatisk fixering vid hennes granola. Men kanske, bara kanske, är problemet inte att “Sverige hatar framgångsrika kvinnor” – utan att influencers fortfarande inte förstått att deras sociala medier är deras butiksskyltfönster. Och när man säljer ur egen hylla gäller samma regler som för alla andra.
Frågan är då: är det verkligen ett angrepp på kvinnligt företagande – eller bara ett helt rimligt krav på transparens? Eller behöver Konsumentverket fräscha upp sina lagar och regler att passa för 2025-talet?

Blev jag förvånad? Nix, pix, inte ett dugg…meeeeeeeen…
Jag älskar Samir i ”Spelet”. ÄLSKAR!
Jag tycker han är en toppen-medlem i den paneler och han låter inte ett dugg dum.
Han och Aftonbladets nöjesreporter Natalie Demirian Genna. är ett radarpar!

Love it.

Det börjar som ett “visionärt community” och slutar som ännu ett havererat influencerprojekt.
I podden Badfluence får vi följa hur Vanja Wikström säljer in World of Alidia med stora ord, men där verkligheten – och kritikerna – hinner ikapp. Avsnitt två och tre är en studie i luftslott, bortförklaringar och en hel del ifrågasatta beslut. Du hittar mitt inlägg om avsnitt 1 här.
I det andra avsnittet, “Kraschen”, får vi följa hur löften om co-working-ytor, nätverk och exklusiva förmåner aldrig blir mer än just löften. Allt fler följare börjar undra varför ingenting händer och på Flashback plockar självutnämnda detektiver isär siffrorna och pekar på misstänkta transaktioner. Samtidigt fortsätter Vanja att framhålla projektet som framgångsrikt och lyfter gärna fram priser och hållbarhetsutmärkelser, trots att kärnan – det som lockade in människor från början – aldrig förverkligas. Det som en gång såldes som en banbrytande idé börjar istället likna ett luftslott som inte klarar av tyngden från sina egna visioner.
När podden kommer till det tredje avsnittet, “Anklagelserna”, har stämningen hårdnat betydligt. Kritiken handlar inte längre bara om ouppfyllda löften utan också om pengar. Hur mycket tjänade Vanja och hennes partner Niklas själva, samtidigt som investerare blev lottlösa? Var köpet av Gotlandshuset verkligen en privat affär, eller fanns det en koppling till projektets kassa? Här hörs Vanja och Niklas försvara sig med att de alltid varit motarbetade, nästan som om misslyckandet berodde på ett giftigt klimat snarare än på deras egna beslut. Samtidigt växer kraven på transparens – vart tog pengarna vägen, varför kom inga raka besked, och varför fortsatte marknadsföringen långt efter att sprickorna var uppenbara?
Tillsammans visar de två avsnitten på klyftan mellan hur grundarna själva vill berätta historien och hur många av de drabbade uppfattar den. Vanja må framställa sig som en visionär som bara ville skapa något större, men för många framstår World of Alidia som ännu ett influencerprojekt där löften och verklighet aldrig möttes.
Kanske var World of Alidia tänkt som ett community för framtiden – men i slutändan blev det mest en dyrköpt läxa i hur långt stora ord kan ta en, innan verkligheten knackar på dörren. Och frågan kvarstår: var det ett misslyckat experiment eller ett medvetet luftslott från start?
Det blev ju nämligen ett hus på Gotland för Vanja och Niklas under samma tid som World of Alidia havererar.