Jag växte också upp med ZTV, men på ett annat sätt än Sandra Beijer.
I det här inlägget berättar hon om sin uppväxt, där hennes styvpappa drev ZTV, samtidigt som hennes mamma arbetade på då nystartade TV3. Om hur det var att växa upp i kulisserna till produktionerna och hur hon uppfattade allt som skedde runt om alltsammans.
För mig blir det mycket nostalgi, jag var 12 år när ZTV kom och om någon konstig anledning hade vi den kanalen. Både den och TV3. Jag minns fortfarande TV3s nyheter som otroligt märkliga, men de verkar inte ha blivit så långlivade, tack och lov.
Sandra beskriver i sitt inlägg hur hon växte upp till en tonåring med poplugg och en neurotisk skräck att uppfattas som en ”nepobaby” och hur hon absolut inte ville in i samma bransch som sina föräldrar.

Jag vet inte riktigt varför det var så viktigt att vara “äkta”.
Jag var otroligt orolig att folk skulle tycka att jag inte förtjänade vara där.
Jag ville att mitt efternamn inte skulle betyda någonting.
Men förflyttningen var ju i efterhand komisk minimal.

Av media är jag kommen, och popkultur flyter i mitt blod.
Jag låter alltid tv:n stå på hemma. Jag ser nästan alla svenska program som görs, högt och lågt.
Jag har svårt för idén om fin- och fulkultur eftersom den aldrig existerade hemma hos oss. Mina föräldrar tog underhållning på stort allvar.

Kanske är det också därför jag aldrig har sett någon motsättning i att vara influencer och samtidigt skriva dramatik och romaner. För mig är det bara olika format för samma sak: att berätta något som känns, fastnar och i grunden underhåller.

Jag tycker det är så uppfriskande med en influencer som inte motsätter sig att kallas för just det.
Kanske är det därför som så mycket av Sandras innehåll känns genuint och tas emot så väl av hennes följare?

Vad tror ni?

Utgångspunkten för Sandras inlägg var att det släppts en dokumentär om ZTV och jag har inte sett den än, men ska kika på den så fort jag får chansen. Den finns här på SVT.