”Instamorskan” om Lisa Borgs tidsuppfattning

Alla har väl vid det här laget hört eller läst om Lisa Borgs otroligt små-traumatiska förlossning? Hon berättade i ett Instagraminlägg att hon genomgick hela 60h värkarbete och 4h timmar aktiv krystning, och jag är ingen expert men det låter väldigt påfrestande.
Någon som däremot är en expert är Sara Dellner aka @instamorskan. Hon arbetar som barnmorska och har postat inlägget här ovan där hon lite halvsubtilt kallar Lisas utsago för – om inte en lögn – så en väldigt överdrift. Välkryddat, om du så vill.
Hon skriver bland annat detta i sitt inlägg:

Ingen kan aktivt krysta i 4h. Under en riktig krystvärk är trycket så pass högt att flödet tillfälligt upphör i navelsträngen, vilket är normalt och bidrar till att barnet kan ställa om och andas luft när väl född. Därför kan du inte krysta i 4h
[…]

Ingen har en aktiv förlossningsfas på 60h i svensk sjukvård. Du kan ha en flera veckor lång latensfas med oreg värkar som ej har tillräcklig mognadseffekt på livmoderhalsen. Innan den aktiva fasen inträder är du inte i förlossning.

Jag rekommenderar att man läser inlägget i sin helhet, för enligt alla barnmorskor sluter upp bakom Sara och hyllar hennes inlägg.
Hennes inlägg handlar nämligen väldigt lite om Lisasvälkryddade förlossningsberättelse, och mer om att sprida kunskap.
Här är några av kommentarerna:

Lite extra underhållande är det allt att Lisa nu redigerat sitt inlägg – där “4 timmars aktiv krystning” plötsligt blivit “45 minuter”.
Jag vet inte hur ni räknar, men för mig är det ganska stor skillnad på fyra timmar och trekvart.
Man kan ju undra… vad mer i den här förlossningshistorien är lite överdrivet, påhittat eller höftat? Sånt som Lisa sedan diskret kan justera och låtsas som om inget hänt.
It really does make me wonder…

På sin story säger Lisa att hon trodde att hon krystat i fyra timmar – men nu visar det sig att det faktiskt bara rörde sig om 45 minuter.
Krystfasen är kanske som hot yoga: det absolut bästa sättet att få trekvart att kännas som 400 år av svettig, andfådd tortyr.

Egoinas stalker är tillbaka

Bildkälla: Egoina Instastory

Vem tror ni dyker upp som gubben i lådan i samband med att rättegången mot Biancas stalker drar igång?
Jo då, Egoinas gamla stalker!
Han har skickat henne ett långt meddelande som hon postat på Instagram, som hon lagt sina textrutor på så jag bad faktiskt ChatGPT om hjälp att reda ut vad som står, av det vi kan se.
Edit: Det kunde han inte och jag glömde korra texten. Förlåt för slarvet. Men jag tänker att vi bara ser det som att stalkern svamlar och så behåller jag endast Egoinas text i inläggen. 
Har ni förresten givit era ChatGPTs namn? Hen är ju så hjälpsam i stunder som den här menar jag, och därför är det väl inte mer är rätt att hen får ett namn.
Anyways… tillbaka till Egoina och hennes trakasserande stalker – det här är vad ChatGPT kunde få ut av hans meddelande:

Egoina bild 1: Och titta vem som hörde av sig. Efter allt fokus på Biancas rättegång i media senaste dagarna har jag bara väntat på det.

Egoina bild 2: I 10 år stalkade han mig. (Och andra tjejer). Fick kontaktförbud, hörde av sig så fort det upphörde osv.

Har inte hört något från honom på några år. Förrän nu.

Alltså, what the actual FUCK!? 
Hur är det möjligt att kvinnor i Sverige idag – 2025 –  blir förföljda och trakasserade i åratal utan att det får några verkliga konsekvenser. Lagstiftningen är så otydlig att det ofta krävs direkta hot om våld – eller värre – innan det klassas som brott. Under tiden tvingas den som är utsatt anpassa sitt liv, medan förövaren fortsätter som om ingenting hänt. Polisen säger att de “tar det på allvar”, men verkligheten är att lagens gråzoner lämnar offren utan något som helst skydd. Ska de behöva komma hem och hitta sin stalker, nerbäddad i deras säng med deras flådda katt på huvudet som en ceremoniell huvudbonad?

GAAAAAAH!!!!!
Jag tycker att det är för jävla jävligt!!! Jag blir tokig!

Gotland – där drömmar möter magiska ängar

Bildkälla: Stella Pictures
Det är inte älvan på bilden som har skrivit brevet

Elsa Billgren har skrivit ett inlägg om sitt nya hus på Gotland, som hon och maken Pontus är i full färd med att renovera, eller jag vet inte om det är en renovering de gör, utan det känns snarare som att de bygger det huset från grunden och det gamla huset får vara med på hörn när det passar.

Jag fnissar lite när jag läser Elsas trollska beskrivningar av hur hon svävar runt på tomten och bekantar sig med trädgården, ljuset och känslan. Hon studerar hur solen dansar genom lövverket, hur färgerna skiftar under dagen. Man kan nästan höra harporna spela i bakgrunden.
Kanske går hon en kurs i trädgårdsdesign? Eller sitter hon med en kopp te och bläddrar i böcker om ängsblommor, allt medan älvorna nickar godkännande?

Under en bild skriver Elsa om stenmurar som får komma fram, ängar som får fri sikt och små hemliga hörn som ska utforskas.
Alltså, det här är inte för mig. Jag avskyr trädgårdsarbete och skulle gärna lägga asfalt på hela den lilla gräsmattan som vi har i det nya huset. Här utforskas inte mer än nödvändigt, men alla är ju olika, och det är här jag klickar mig vidare in i Elsas kommentarsfält.

Att klicka sig in i Elsas kommentarsfält är som att kliva in i en helt annan värld. 
En värld, fylld av magi, drömmig dimma och lövverk som viskar hemligheter. Som en varm filt av pepp och poesi – och jag är rätt säker på att det finns älvor även där, kanske med en liten kör av koltrastar som bakgrundsmusik.
En läsare tycker att alltsammans är magiskt, medan en annan skriver att ”Hit kan dina tankar flyga när det är grått och mörkt ute!” och jag får för mig att de planerar att åka till Gotland, stå i ring runt huset och sjunga ”Kumbaya”.
Själv planerar jag att tidsinställa kvällens öppna spår och sedan smälla ihop datorn.

Hepp.. (eller gå i magisk fred)