Vad hjälpte det här företaget Alexandra Nilsson med? Att märka upp lådorna?
Att det tog slut med Paolo Roberto måste vara det bästa som kunde hänt Elin Härkönen. Visst visst?
Att bära kjolar som ser ut som små fluffbollar över höfterna? Ja? Nej?
Isabella Löwengrip beskriver kontrasten mellan veckorna när hon har barnen och när hon inte har dem i det här inlägget.
Under barnveckorna fokuserar hon helhjärtat på att skapa en mysig och strukturerad vardag med matlagning, läxor och kvalitetstid, som att läsa för Sally eller prata länge med Gillis. Hon älskar det, men det innebär att hennes eget arbete ofta skjuts upp till sena kvällar, och hon får kompromissa med egen tid, som att hinna tvätta och torka håret.
Hennes partner Paul brukar bli irriterad och menar att hon borde omprioritera och ibland våga säga nej.
Men för Isabella är stunderna med barnen ovärderliga, även om det ofta leder till att hon får en stressig kväll och inte sätter sig vid datorn för att jobba klart förrän klockan har blivit 22:30.
Hon vill göra varje dag speciell för barnen, eftersom de bara är hos henne varannan vecka. Gärna en pillow spray med lavendel på kudden innan läggdags bland annat.
I kommentarsfältet undrar man vad Isabella pysslar med om dagarna när barnen går i skolan, kan hon inte tvätta håret då?
Isabella svarar att hon jobbar även då men att hon tvingas avbryta vid 15 för barnens aktiviteter.
Isabella har, om jag inte minns fel, nämnt att sonen Gillis faktiskt kan ta sig till fotbollsträningarna på egen hand. Trots det väljer hon ändå att köra honom själv, vilket ofta innebär att hon avbryter arbetet i stan för att hinna hem till middag och läxläsning.
Jag undrar om det kan handla om någonting så enkelt som att Isabella försöker kompensera barnen för att hon ”outsource:ade” deras tidiga år till barnflickor och annan personal?
Vad tror ni?
Och vad tycker ni om meningen där hon beskriver att Paul blir irriterad över sättet på vilket hon prioriterar/curlar barnen?
Tänk om Lilla Hjärtat vetat att hon dog för den goda ”göra reklam för veganska produkter med E-type”-sakens skull
Det här inlägget postades av en journalist och poddare på Instastory, och trots att det är ganska grovt formulerat så finns det ju en viss poäng i det han skriver.
5 kr per produkt såld går till ”Lilla hjärtats vänförening” som grundats av Melinda Jacobs – som var ”Lilla Hjärtats fosterhem – och som idag är gift med E-type. Det är alltså så kopplingen mellan ”Lilla Hjärtat” och E-type ser ut.
Kampanjen har tagits fram tillsammans med Bobby Oduncu och hans hårvårdsmärke, samt Melinda Jacobs och papporna från @pappapappadotter och jag gissar på att i alla fall Bobbys företag behöver få en del av vinsten.
Hur upplägget ser ut för de andra tre aktörerna vet jag inte, men en snabb googling visar att ett bra riktmärke för den här typen av kampanjer är att:
– Minst 10% av produktens försäljningspris eller 50% av vinsten skänks till välgörenhet, vilket uppfattas som meningsfullt utan att riskera företagets hållbarhet.
– Om syftet är ren välgörenhet och kampanjen är kortvarig kan en högre andel vara lämplig.
5 kr per såld produkt doneras till Lilla hjärtats vänförening, men hur många procent är egentligen det?
5 kr från en hårolja för 199 kr är 2,51%, medan 5 kr från ett balsamspray för 149kr är 5 kr 3,36%.
Vad kan man kalla det här?
”Charity washing”?
Hur tänker ni här?
Fullt rimligt eller en smula problematiskt?
True Crime – alltså att skapa underhållning av faktiska händelser och trauman är lite av ett vattendelare.
Hur mycket av andras tragedier kan vi konsumera innan det blir ren och skär exploatering?
Det är ett ämne som diskuteras titt som tätt här inne, och det är vad min krönika, som publicerades i Expressen igår, handlar om. Därför tror jag att den passar att publiceras även här inne och jag har fått flera intressanta DMs efter att jag länkade till krönikan på Instagram. Här är två exempel:
Sjukt bra krönika och jag som pluggar podcastproduktion har tänkt på det gång på gång. Är det oetiskt eller fascinerande. Är det samhällsbildande eller destruktivt? Jag ser problem i att gränslösa metoder och utgivare inte har tillräckligt mycket respekt för både människor och yrkeskåren och lägger ut allt inklusive oskyldiga offers förhör från rättssalen. Samtidigt är jag för det fria ordet. Ja du hör ju. Det är ett väldigt komplext ämne och jag är själv fascinerad av det. Konsumerar det mycket. Men jag älskar att du lyfter frågan för jag tror väldigt få ens tänker på att det även bidrar till en skev syn på vissa brott och blir avtrubbade.
Jag fastnade på riktigt efter att ha sett Making a Murderer men mer på ett sätt att jag ville förstå, jag ville grotta i hur det kan bli fel och korruptionen (som även finns här i Sverige). Hittills har jag inte börjat tycka synd om kriminella trots alla försök från skaparna att man ska känna empati.
Stor konsument här. Men av svensk True Crime främst. Det är tvegga(t) pga etiken du beskriver. Har sagt till min sambo att om jag blir mördad får de göra poddar om fallet, mest för att dämpa mitt emellanåt dåliga samvete pga etiken som du beskriver. Tack för en klok krönika! ❤️
Vad säger ni, kära läsare?
Både om krönikan och meddelandena jag fått? Håller ni med eller instämmer ni inte alls?
Här kommer krönikan i sin helhet för den som inte orkar klicka sig in på Expressen:
Aldrig har vi konsumerat så mycket true crime som nu. Men vad säger det om oss som somnar till historier om ond, bråd död?
Är det ett oskyldigt tidsfördriv eller en moralisk gråzon där vi, precis som i OJ Simpson-fallet, borde fråga oss: ”If the glove doesn’t fit, you must acquit”?Jag har haft en fascination för true crime sedan jag var liten. Jag var egentligen för liten för att lyssna på deckare av Stieg Trenter och Sjöwall/Wahlöö på kassettband, men det gjorde jag. I dag konsumerar jag stora mängder i genren, och läser gärna fupar framför tv:n.
Till mitt försvar hade jag pluggat till kriminolog om jag inte jobbat med det jag gör.
OJ Simpson-rättegången introducerade mig för true crime. Tack vare att mina föräldrar hade parabolantenn kunde jag se delar av rättegången, som visades live i USA. Det var en av de första rättegångarna att direktsändas i tv.
Tittare diskuterade bevis, domslut och rättvisa som om det vore en dokusåpa. OJ Simpson-fallet markerade dock inte starten på true crime-genren – den har rötter i litteratur och journalistik – men det blev en milstolpe i populariseringen.
Efter rättegången insåg medier och produktionsbolag potentialen i att marknadsföra verkliga brott som underhållning. Det ledde till en explosion av dokumentärer, böcker och tv-program. Från berättelser om Jack the Ripper till dagens Netflix-serier har true crime anpassat sig till medieutvecklingen.
Och så har det rullat på.
I dag är det svårt att blunda för genrens genomslag. Från Netflix-dokumentärer som ”Making a murderer” – som belyser omstridda fängelsedomar – till dramadokumentärer som den om bröderna Menendez har true crime blivit en spegel för samhällsproblem och rättssystemets brister.
I serien om Menendez-bröderna får vi en inblick i fallet där två bröder hävdar att de mördade sina föräldrar i självförsvar efter år av misshandel. Trots detta dömdes de till livstids fängelse. Det är historier som dessa som håller oss bänkade, samtidigt som vi funderar över var gränsen går mellan tragedi och underhållning.
Hur mycket av andras tragedier kan vi konsumera innan det blir exploatering?Men fascinationen för true crime handlar inte bara om att förstå brott. Den handlar lika mycket om oss själva. Vad är det i oss som dras till berättelser om blod och ond, bråd död?
Historiskt har människor alltid fångats av tragedier, så länge vi kan betrakta dem på avstånd. Gladiatorspelen i antikens Rom drog storpublik, precis som häxbränningar och offentliga avrättningar.
True crime är kanske bara den moderna versionen av den här urgamla fascinationen. Det lockar med sin blandning av psykologisk insikt, spänning och moralisk utforskning.
Men det är också en genre som väcker etiska frågor. Hur mycket av andras tragedier kan vi konsumera innan det blir exploatering? Serier som ”The Jinx” och ”Don’t f**k with cats” visar hur amatördetektiver och medier kan påverka verkliga fall, men de lyfter också frågan om vem som har rätt att berätta de här historierna.
När fascinationen övergår till något osmakligt ställs vi inför våra egna gränser. När underhållning prioriteras över respekt för de drabbade bör vi kanske reflektera över vår egen roll i att upprätthålla genrens popularitet.
Kanske är det just det som true crime utmanar oss att fundera över: Var drar vi våra gränser, och vad säger det om oss?
Genren avslöjar inte bara brott och tragedier, utan också vårt behov av att förstå och ibland döma det vi ser. Men precis som i OJ Simpson-rättegången, där ”If the glove doesn’t fit, you must acquit” blev en symbol för hur vi tolkar bevis, finns det en gräns för vad vi är villiga att acceptera.
Är vår fascination ett oskyldigt tidsfördriv, eller borde vi själva stå till svars för hur vi konsumerar andras tragedier som underhållning?