Svarthalka. långa nätter. Grå morgnar. Att leva i november är en nedstigning i mörkret. Blåsten har rivit av det som var vack­ert och tillsammans med regnet rört ihop allt till en brun sörja. I den trampar jag runt i vardagen. Som många andra vill jag ta sov­morgon, men jag måste hjälpa barnen att komma i väg till förskola och morgonlektionerna i matematik.

Det går lite sämre för varje dag. Brunsörjan suger runt stövelskaften och hela familjen vardagskämpar i varje steg. En av sönernas kroppar ger upp och får feber. En annan sluter ögonlocken, lägger huvudet på frukost­bordet – vill bara vila lite till.

Själva livsrytmen förändras när jag går in i den mörkaste tiden. Jag äter frukost i dunklet med ett tänt ljus och ser hur natten dekorerat fönster­glasen med regndroppar. Jag brygger en stor kanna te och gör en ostsmör­gås med smaklösa men vackra tomater. I dubbla ullkalsonger sitter jag och arbetar. Sjalen om axlarna känns som en omfamning. Men visst isar det i glipan mellan byxben och strumpa? Ingenstans får kylan hitta fäste.… // Underbara Clara

Så här inleder Underbara Clara inlägget om sin bok ”Underbara Vinter”, och trots att jag inte har några barn att varken få iväg till förskola eller hjälpa med morgonlektioner i matematik så är igenkänningen total. Min bonusson går för övrigt naturvetenskaplig linje på gymnasiet, så jag och min ”liggande stol” har inte mycket att komma med där, i form av matematiskt stöd. 🙂 En liten avstickare, men tillbaka till Claras bok.
Jag förstår att Claras text nog är menad att vara djup och vacker, kanske lite vemodig, men jag kommer inte längre än till ”Blåsten har rivit av det som var vack­ert och tillsammans med regnet rört ihop allt till en brun sörja” innan jag vill kasta in handduken och fly söderut.
Hur kunde människor välja att bosätta sig här från första början? Av alla ställen att välja mellan så valde man det här? Vi alla har ju blivit ”groomade” av de få varma och soliga sommarveckor vi så tacksamt tar emot med mössan i hand varje vår,  att vi stannar kvar här, långt efter att den första regnsörjan gjort entré. Det känns som att hösten och vinter kräks mig i ansiktet varje gång jag går ut.

Förlåt, jag behövde bara ”ranta” av mig lite, igenkänningen var rent fysisk när jag läste Claras text.
Förlåt om jag missförstod den och för att eventuellt ha använt ordet ”grooma” lite slarvigt, men jag har varit sjuk de senaste dagarna OCH konstant frusit oavsett var jag befunnit mig, och så är det med det. Clara bor för övrigt längre norrut än jag gör, men det har hon fan valt själv. 🙂
Claras böcker är superpopulära, så jag tänker att en och annan av er har den i sin ägo eller har lånat den på biblioteket? Den gör sig nog inget vidare som ljudbok då halva behållningen är bilderna, i alla fall inte för mig som skulle kunna bläddra i en sån här bok som en pekbok.
Vad tycker du om den, du som bläddrat i eller läst den?

Jag tror jag gillar höst och vinter lika mycket som Taylor Swift gillar Scooter Braun.