Vad pågår på Nour El Refais Instagram egentligen?

Det här är en ganska rörig situation, men jag ska försöka vara så tydlig jag bara kan, trots att jag censurerat det utpekade mannens namn (och kommer radera alla försök till att försöka få igenom det här i kommentarerna).
En kort sammanfattning då:

När #metoo drog igång, hösten 2017 så fick komikern Nour El Refai skärmdumpar skickade till sig där hennes kollega och nära vän pekades ut och anklagades för sexuella övergrepp.
Skärmdumparna kom från en stängd grupp på Facebook som Nour inte var medlem i.
Hon skickade dessa bilder – ocensurerat-  till den utpekade mannen och konfronterade honom med innehållet som han givetvis nekade till.
Nu har det visat sig att dessa ocensurerade skärmdumpar utgör bevisning i den förtalsanmälan som mannen gjort mot kvinnan bakom inlägget och nu klandras Nour El Refai för det eftersom det var hon som försåg mannen med bilderna.

Enligt förundersökningen har Nour El Refai avsagt sig att medverka i utredningen och på Instagram ber hon nu om ursäkt för att hon inte insett vad konsekvenserna av att konfrontera mannen med de ocensurerade bilderna skulle kunna bli.
Kritiken är massiv på hennes Instagramkonto men hon låter den stå kvar med den här motiveringen:

Anledningen till att jag inte blockar är för att jag tycker att det är en helt rimlig feministisk debatt och för att jag tycker det är viktigt att man ifrågasätter när feministiska förebilder sviker. Så långt är jag med er. Men att jag skulle förstört en annan människas liv och därför ska nu mitt liv förstöras? Vad är det feministiska i det? Hur blev jag ansvarig för det hon utsatts för? Och vad är det feministiska i att jag ska trakasseras? //Nour El Refai

Handen på hjärtat – vad hade NI gjort om någon skickat liknande skärmdumpar till er med anklagelser om sexuella övergrepp, riktade mot en av era närmaste vänner?
Hur man reagerar i chock går tyvärr inte att förutse utan det märker man först när man står inför fullbordat faktum.
Jag försvarar inte det hon gjort, men kan samtidigt förstå hur det blev så här.
Det är så klart jätteenkelt att vara efterklok och med facit i hand inse det oaktsamma i att skicka skärmdumpar på det här viset, men det rättfärdigar inte att skriva vidriga saker om Nour och hennes barn på bilderna hon publicerat på Instagram.

Kritisera henne gärna, men blanda inte in hennes bebis bara för att du vill beväpna dig med extra skarp ammunition!!!

Tack för tips!

Vänd hellre kappan efter vinden, än att inte ha den på dig alls…

Ärligt talat så har jag varit sjukt trött på Instagram över lag senaste veckan. Komiskt med tanke på mitt tidigare inlägg här för några dagar sedan. Men alla filter och alla dessa jävla konton som många gånger bara är tillgjorda och fake är jag faktiskt också trött på just nu. Ja, jag sa det. Och tro mig, det tar verkligen emot att säga det, för jag är ju också en del av det. Befinner mig mitt i djungeln. Men jag tror bara att det är en stor del av varför jag känner mig så vilse och därför blir jag bara irriterad och arg eftersom jag verkligen inte vet hur jag ska hitta ut eller läsa kartan.

Jag kanske får äta upp det här sen. Det värsta jag vet är folk som är dubbelsidiga och vänder kappan efter vinden. Men låt mig bara få känna så här nu. Och skriva det. Jag behöver bara få ur mig det.
[…] Jag är bara lite trött på allt. Precis som alla kan vara kring sina jobb. Så snälla bara låt mig. Vill inte att någon ska ta illa upp. Vill bara skriva av mig för just nu känns bara så mycket tillgjort och det gör mig rädd. //Hannalicious

Ja, det kan kanske framstå som dubbelmoral, som att vända kappan efter vinden eller som lite skenheligt hyckleri för vissa, men för mig inger det en känsla av hoppfullhet att den här filtrerade, selektiva pseudo-verkligheten börjar ifrågasättas av någon som faktiskt är mitt inne i den.
Det är inte det enklaste. Står man i stillheten i orkanens öga så kan det vara svårt att förstå och ta in hur mycket det faktiskt stormar omkring en och att man faktiskt står mitt i det.

Jag önskar att fler vågade vara så här ärliga som Hanna, för jag tror verkligen inte hon är den enda influencern som känner så här. 
Många av de allra största profilerna har varit med och skapat den här branschen, vad är det som säger att de inte också kan vara med och ändra på den?

Tänk ett steg längre gällande samarbetspartners kanske?

Jag fick det här mailet från en av mina läsare.
Bilden som Nellie publicerade på sin blogg verkar vara utbytt mot en annan, men så här skriver hon om det hela i sitt inlägg:

Hysteri kring senaste bilden. Bloggen har inget samarbete , alltså får jag använda vilken bild jag vill som är min. //Nellie Berntsson

Så vida det inte rör sig om ett löpande ambassadörskap för ett företag, utan om enstaka köpta inlägg så skulle eventuellt RO och KO kunna acceptera Nellies förklaring och avslå en eventuell inkommen anmälan.
Nellie har kanske inget samarbete för bloggen för Cetaphil och får – som hon lite småsnäsigt påpekar – använda vilken bild hon vill, men det jag inte tror att hon ens reflekterar över är hur sådant här kan reflektera negativt på Cetaphil.
Att förekomma på hennes blogg i diskussioner om smygreklam med snäsiga svar från Nellie är verkligen inte bra för varumärket.
Vem vet, Nellie valde kanske bilden med Cetaphilflaskan just för att få läsarna att hugga på betet, så att hon, när frågor om smygreklam kommer in, ska kunna ”läxa upp dem lite” om att hon minsann får välja vilken bild hon vill.

Så galet onödigt och ingenting jag skulle vilja att mitt varumärke förekom i om jag betalat stora summor för reklam hos Nellie Berntsson.
I sak har hon kanske rätt, men vad hjälper det om läsarnas intryck av varumärket blir negativt pga att Nellie använt det för att statuera ett exempel?

Tack för tips!

Sandra Beijer frilansar på Baluba och skriver manus

Jag tror inte det är nån hemlighet vad jag gör i Frihamnen just nu btw; jag jobbar frilans som manusskribent på produktionsbolaget Baluba på deras dramaavdelning. Vi utvecklar en tv-serie för unga. Ingen aning om det kommer bli av, men hursom är det ASKUL. //Sandra Beijer

Många influencers arbetar med fler saker än bara det som, mer eller mindre i realtid, syns på sociala medier,  men eftersom man kanske inte vill eller får skriva om det så går det kanske många förbi.
Så är det för Sandra Beijer som nu avslöjar att hon frilansar som manusskribent till produktionsbolaget Baluba och så är det även för mig, förutom att jag tyvärr inte kan säga någonting alls om det än.
Jag pratar lite om det i PT-Fias podd som vi spelade in i tisdags, att det som ni ser som jag skriver på bloggen utgör ungefär 25-30% av allt jobb jag just nu gör.
Därför uteblir ibland 05.30 och 21-inläggen och detta är alltså varför.

Sandra skriver alltså manus till en tv-serie för unga men vet inte om det kommer bli någonting av den. Jag undrar om det händer ofta, att saker någon jobbat på länge bara skrotas och stoppas längst in något skåp.
Det måste ju kännas skit att ha jobbat på något en längre tid som sedan bara skrotas.
Eller är man van vid det när man jobbet med sådant här?

Jag undrar hur jag skulle hantera det, som knappt kan göra mig av med håliga strumpor utan lite separationsångest?