Som vi alla vet nu, efter att jag postat två näst intill identiska inlägg – först det här och sen det här – så ligger Sanna Jönrvik Déman i startblocken för sitt nya klädmärke SJD Wardrobe som hon börjat uppdatera mer om på sina sociala medier.
Hon fick en fråga på Instagram om hennes kollektion kommer vara storleksinkluderande – alltså om den kommer erbjuda storlekar utöver de vanligaste – och hon svarade så här:
“Iom att jag finansierar hela karusellen själv så får jag också ta alla beslut, och även då vilka storlekar som plaggen produceras i. Detta är något jag tidigare fått kritik för när jag gjort designkollektioner, att det är för få storlekar. Oavsett vem som bär ansvar för det så har jag lärt mig av er där och vad som efterfrågas. Så för mig har det varit oerhört viktigt att ta in den kritiken och göra om och med det göra rätt. Jag försöker ta in så mycket storlekar det går och hoppas att alla ska trivas och känna sig fina i min design.”
Och här någonstans förväntar man sig ett tydligt ja eller nej på frågan – men i stället blir det ett klassiskt “vi försöker, men…”.
Alltså, inte helt storleksinkluderande, men kanske lite mer än andra märken? En av mina följare tolkade det kort och gott som ett “nej”, och jag kan inte säga att jag blev så mycket klokare själv, men jag har ställt frågan till Sanna, om hon vill berätta det. I så fall uppdaterar jag, kanske i ett identiskt inlägg som det här – för varför bryta ett vinnande koncept?
Jag kan väldigt lite om sådant här men blev lite nyfiken.
Vad är det som riskerar kostar pengar när det kommer till att erbjuda fler storlekar? Är det själva produktionskostnaden, att ta fram mönster och tillverka plaggen eller att man inte vet om man kommer sälja lika mycket som de ”vanligaste” storlekarna?
