Igår skrev jag om Sandra Beijers Dramaten-pjäs Glow Up, där jag länkade till tre olika recensioner av den efter att den haft premiär.
Vissa av recensionerna låg bakom betalvägg, vilket var fallet med recensionen från SvD.
I den fanns påståenden om att pjäsen skulle vara härledd ur bland annat filmen Fight Club.
Nu svarar Sandra på kritiken, trots att hon skriver att man egentligen inte ska bemöta kritik. J
ag tycker absolut att man ska bemöta kritik som är relevant och – som i det här fallet – handlar om ganska så allvarliga saker, vilket plagiat är. Sandra skriver att hon bara inte låta det gå förbi att någon säger att hon plagierar.

Så här bemöter hon kritiken:

Att jämföra Glow up med actionfilmen Fight Club är inte bara fantasilöst, det är också fel. Flickorna i pjäsen slåss i skogen för att de befinner sig i gränslandet mellan barndom och vuxenvärld, med en uppdämd energi som måste få utlopp. Det börjar som en lek och glider över mot kroppen och självbilden. Det har ingenting med Fight Club att göra – förutom det banala faktum att två personer slåss.
När jag gick i sexan slogs jag själv med mina kompisar i en lek vi kallade ”rugby”. Vi förstod inte då att det var ett sätt att närma sig våldet, som för det mesta känns långt bort från en ung flickas värld. Blåmärkena, att gå helt in i det fysiska utan att tänka på något alls. Det är därifrån idén härstammar.

Att hänvisa till Thirteen blir lika vilseledande. Den enda gemensamma nämnaren är att flickorna i båda verken är unga och skildras i mellanlandet mellan barn och tonår. Om det räcker för att kalla något härlett, då riskerar alla berättelser om tonårsflickor att pressas in i samma fack.
Om något verk ligger nära Glow up är det i så fall min egen roman Mellan oss, som också handlar om den unga, sköra, kvinnliga vänskapen i detta mellanland.

Glow up kommer ur min egen värld. Den bygger på egna erfarenheter, minnen och iakttagelser, satta i en samtid.

Min syrra ska se Sandras pjäs i November och har erbjudit sig att recensera den efter att ha läst mitt inlägg, så jag får be att återkomma i ärendet. 🙂

Förra torsdagen. var det premiär för Sandra Beijers pjäs på dramaten och hur går man på premiär för den egna pjäsen om inte i glittriga stövlar från Dolce & Gabbana?
Jag hade gärna gått och givit er en recension, men känner att det är allt för långt utanför det jag tänker mig kunna, och att ha mig recensera en monologpjäs för högstadiet, på Dramaten skulle vara som att be en vegan betygsätta mina julköttbullar på en skala från 1-5. (de är magiska by the way)
Istället vände jag mig till Google för att ta reda på vad de som faktiskt kan, har att säga om pjäsen.
Det såg ut så här:

Jag började högst upp med Expressen för att ta reda på vad deras recensent Lovis Bratt Deland tyckte.
Hon skrev följande:

Det här  vara egentligen den enda recensionen jag kunde läsa för de båda andra ligger bakom betalvägg, men lite går att se.
Vi går vidare till smygtitten i DN och vad Anna Magnusson tycker om Sandras pjäs:

Sist men inte minst har vi SvD och deras recensent Loretto Villalobos som skriver följande:

08