Förra sommaren meddelade Underbara Clara sina läsare om att hon och maken Jakob skulle gå skilda vägar efter att ha varit tillsammans sedan unga år.
I november visade hon upp en tatuerad hand vilket var hur hon presenterade sin nya kärlek på bloggen, och nu har hon postat inlägg om att de båda ska bli sambos.  Jag tänker att han ska flytta in hos henne, eller vad tror ni?

I sin och Malin Wollins podd blöts och stöts ämnet och tydligen tycker Malin att det hela går lite fort, trots att hon själv blev sambo betydligt snabbare än så. 
Vad är egentligen problemet med att samboskapet kommer snabbt i en relation? För två vuxna som vill leka “nu kör vi” är det ju bara att flytta ihop och testa, eller? Jag vågar mig på en gissning om att det är faktumet att det finns barn med i bilden som kan göra de snabba puckarna en smula problematiska, vilket jag i så fall helt kan förstå och respektera.
Vad säger ni?

I kommentarsfältet har följarna delat sina egna snabbsambohistorier:

Jag flyttade in till min man efter första kvällen (nu i efterhand inser jag det) och det verkar gå bra. 22 år, 4 barn senare funkar det fortfarande ❤️
Man måste våga lita på sin egnamagkänsla med vad som är rätt och inte.

Jag flyttade ihop med min kille efter 4 år, sen lämnade han mig tre månader senare. Man vet aldrig nånting om framtiden ändå. Lika bra att köra om det känns rätt!

Äsch. Vad är för snabbt? Går det inte, får man ju flytta i sär. Oavsett om det var snabbt eller långsamt. Vi flyttade ihop efter tre veckor. Det är nu drygt 40 år sedan 🤪

Jag får ofta frågan om hur jag som är lång tänkte med klackskor. Är 178 centimeter i mig själv och har ofta skor med 7-8 cm klack så att jag blir 186 centimeter lång. Ärligt talat? ÄLSKAR DET! Hatade min längd som tonåring men nu är jag bara stolt. Sträcker på mig, gladpricken fram och bestämda steg ut i världen. Det är stiligt att vara lång. Men även om man INTE tycker att det är stiligt är det i alla händelser betydligt fulare att vara en lång kvinna som går och kutar med ryggen av rädsla för att nå förbi män. Eller gud förbjude vara ”större” än alla petita småkvinnor som vandrar här på jorden. Nej, man får äga sitt utseende. Hur det än är! // Underbara Clara

Jag önskar att jag var 5 cm längre än jag är, då jag tycker långa kvinnor är så majestätiska på något vis, så jag håller helt med Clara här.
”Det anstår mig inte att göra mig mindre än vad jag är.” (Tillägg: Ur Edith Södergrans diktsamling Septemberlyran (1918)) 😉

Vill man ha klackar så ska man ha det, oavsett hur lång man är – och innan någon kommer dragande med att det är kränkande mot korta personer – det är en preferens.
Att skriva att jag är nöjd med att vara brunett, är det kränkande mot blonda? Nej, givetvis inte.
Känner ni er kränkta av att någon som är längre än du är positiv till den egna längden?

Jag ska börjar ha på mig klackskor oftare igen, det gör under för min hållning.
Det kommer bli en infasningsperiod men man måste ju börja någonstans, eller hur?

Givetvis gömmer Underbara Clara det här inlägget bakom betalvägg – allt annat vore ju pure madness!
Att locka läsarna med avslöjandet att mannen hon träffar inte var någon ”ny, random man” gör ju att man blir lite sugen på att pytsa in de där 49 kr/månaden för att få läsa mer.
Hur många fler prenumeranter tror ni Clara får av ett sådant här inlägg, eller tror ni att alla som är så här nyfikna på hennes nya kärlek redan är prenumeranter sedan tidigare?

Har jag någon eller några läsare som prenumererar på Claras premiumcontent och tycker ni i så fall att det är värt pengarna?
I en tid när fler och fler poddar går till Podme och läggs bakom betalvägg så är det ju inte så konstigt om den här trenden även smittar av sig på bloggar.
Vems innehåll på blogg/Instagram/Youtube/Snapchat och Tiktok skulle du vara beredd att betala en slant för?
Släng även in Substack – som jag skrev om häromdagen – trots att det inte är jättemånga svenska influencers som hittat dit än.

 

Idag är det den internationella kvinnodagen. Men det är också valår. Och jag noterar att det som så många andra valår bara är männens frågor som står på agendan. Det är kriminalitet, krigsrustning och skattesänkningar. Men vem pratar om mina hjärtefrågor? Det som rör kvinnor och barn?
[…]

Just nu lever vi i ett politiskt klimat som bara bryr sig om rika, vita män. Eller fattiga, rädda vita män som skyller sin låga status i samhället på kvinnor och invandrare. Jag känner mig desillusionerad av den politiska debatten. Där ett gäng ex-nazister är mittpunkten i svensk politik. Den mittpunkt som alla andra partier ska förhålla sig till. En mittpunkt med politiker så kvinnofientliga att de inte ens lyckas skrapa ihop några kompetenta kvinnor som vill företräda deras politik.

Vem företräder oss som bryr sig om allt detta? Ingen, verkar det som! Men jag hoppas fortfarande på en valrörelse med fokus på barnen. För när man gör det bra för barnen blir det nästan alltid bättre för kvinnorna. Och ett samhälle som tar hand om kvinnor och barn är ett gott samhälle även för män. // Underbara Clara

Underbara Clara har skrivit ett långt inlägg där hon uttrycker sitt missnöje över Internationella kvinnodagen och det som uppmärksammas där – och överallt på alla andra datum.
Håller ni med henne om att prioriteringarna är och förblir tagna som ur en manlig synvinkel? Och att ett gäng ex-nazister är mittpunkten i svensk politik, trots att de inte lyckats särskilt väl med att hitta kompetenta kvinnor att representera partiet. Jag minns fortfarande stjärnan med uttalandet ”hell-g seger”?

Varje dag borde vara internationella kvinnodagen, för annars är varje dag – bortsett från den 8 mars – den internationella mansdagen – vare sig man manifesterar det eller ej.
Eller vad säger ni?