Givetvis gömmer Underbara Clara det här inlägget bakom betalvägg – allt annat vore ju pure madness!
Att locka läsarna med avslöjandet att mannen hon träffar inte var någon ”ny, random man” gör ju att man blir lite sugen på att pytsa in de där 49 kr/månaden för att få läsa mer.
Hur många fler prenumeranter tror ni Clara får av ett sådant här inlägg, eller tror ni att alla som är så här nyfikna på hennes nya kärlek redan är prenumeranter sedan tidigare?

Har jag någon eller några läsare som prenumererar på Claras premiumcontent och tycker ni i så fall att det är värt pengarna?
I en tid när fler och fler poddar går till Podme och läggs bakom betalvägg så är det ju inte så konstigt om den här trenden även smittar av sig på bloggar.
Vems innehåll på blogg/Instagram/Youtube/Snapchat och Tiktok skulle du vara beredd att betala en slant för?
Släng även in Substack – som jag skrev om häromdagen – trots att det inte är jättemånga svenska influencers som hittat dit än.

 

Idag är det den internationella kvinnodagen. Men det är också valår. Och jag noterar att det som så många andra valår bara är männens frågor som står på agendan. Det är kriminalitet, krigsrustning och skattesänkningar. Men vem pratar om mina hjärtefrågor? Det som rör kvinnor och barn?
[…]

Just nu lever vi i ett politiskt klimat som bara bryr sig om rika, vita män. Eller fattiga, rädda vita män som skyller sin låga status i samhället på kvinnor och invandrare. Jag känner mig desillusionerad av den politiska debatten. Där ett gäng ex-nazister är mittpunkten i svensk politik. Den mittpunkt som alla andra partier ska förhålla sig till. En mittpunkt med politiker så kvinnofientliga att de inte ens lyckas skrapa ihop några kompetenta kvinnor som vill företräda deras politik.

Vem företräder oss som bryr sig om allt detta? Ingen, verkar det som! Men jag hoppas fortfarande på en valrörelse med fokus på barnen. För när man gör det bra för barnen blir det nästan alltid bättre för kvinnorna. Och ett samhälle som tar hand om kvinnor och barn är ett gott samhälle även för män. // Underbara Clara

Underbara Clara har skrivit ett långt inlägg där hon uttrycker sitt missnöje över Internationella kvinnodagen och det som uppmärksammas där – och överallt på alla andra datum.
Håller ni med henne om att prioriteringarna är och förblir tagna som ur en manlig synvinkel? Och att ett gäng ex-nazister är mittpunkten i svensk politik, trots att de inte lyckats särskilt väl med att hitta kompetenta kvinnor att representera partiet. Jag minns fortfarande stjärnan med uttalandet ”hell-g seger”?

Varje dag borde vara internationella kvinnodagen, för annars är varje dag – bortsett från den 8 mars – den internationella mansdagen – vare sig man manifesterar det eller ej.
Eller vad säger ni?

Jag håller på med projekt: utrota svart ur vintergarderoben. Bland annat genom att ersätta de svarta skorna. Svarta skor passar bäst med svarta strumpbyxor, för enhetliga, långa ben som inte känns avhuggna. Tyvärr dödar ju det alla andra färger man vill ha på sig. Svart är ju en synnerligen effektiv färgdödare! Så i vintras skaffade jag vinröda kängor från Sézane. // Underbara Clara

Underbara Clara håller just nu på att utrota färgen svart ur sin vintergarderob till förmån för mer färg. Mer pang. Mer liv.
Och jag älskar det.
Jag älskar färg, men jag älskar också svart.
Och jag har määääängder av det. Plagg, skor, väskor. Det är enkelt. Praktiskt. Funkar alltid.
Jag kommer aldrig att utrota svart ur min garderob. Däremot imponeras jag av dem som gör det, för det kräver en helt annan insats vid påklädningen.

Och kanske är det Claras röda hår som är pricken över i:et. När hon bär färg ser det genomtänkt och självklart ut, och hennes ögon praktiskt taget LYSER! Kanske är det färgerna, kanske är det känslan av att vara nykär. Spelar det någon roll? Nä.
Jag brukar hålla mig till ett plagg, en färgklick för annars tenderar jag att mer se ut som än clown, snarare än som Clara. Ett plagg som får vara modigt medan resten av outfiten håller sig lugn.
Är svart trygghet snarare än stil, eller är det helt enkelt så att man får klä sig i det man trivs i?

Better safe than sorry?

Jag älskar broderade gamla bonaderna med budskap. I Sverige finns en lång tradition av att pryda hemmets väggar med just dessa textila dekorationer. Under första hälften av nittonhundratalet blev den broderade bonaden med visdomsord omåttligt populär. Budskapen handlade ofta om att göra sin plikt, vara förnöjd och tacksam. Rättesnören, uppbyggliga påminnelser och inte sällan om Gud. // Underbara Clara

Jag blev lite full i skratt när jag insåg att de väggbonader som Underbara Clara älskar så högt egentligen inte är någonting annat än föregångaren till de väggord som jag avskyr med en intensitet värdig någon som kallar greenwashing för hållbarhet.
Det är ju väggord, fast på tyg snarare än på tapet eller målarfärg, eller hur?

Med tanke på hur alla trender verkar gå i cykler och kommer tillbaka snabbare än jag känner mig själsligt okej med så undrar jag när väggord och stora träbokstäver att stava ord som ”dröm” och ”love” med kommer bli hyperaktuellt igen. Egoina berättade ju häromdagen att hon tidigare hade bokstäver för att stava ut ordet ”drömma” och att hennes kompis Jacob alltid ändrade om dem till ”mörda”.
Fördelar med träbokstäver över väggord – de kan snabbt stuvas undan när man inte längre vill ha dem – medan nackdelarna är just att de kan ändras om till nya ord.
Fördelar med påmålade väggord – de kan inte ändras till obscena meddelanden – medan nackdelen är just det – att du antingen måste måla om när du inte längre vill ha dem, alternativt hänga en stor tavla över hela skiten och låtsas som att det regnar.

Det enda väggord jag accepterar är “Nödutgång” och även där är det med en känsla av tveksamhet.
Bonad? Väggord? Träbokstäver?
Sitter du och laddar för återkomsten eller får du precis som jag klåda i hjärnan av blotta tanken?