Sandra Beijer sammanfattar år 2014 på sin blogg, och tydligen var det två saker från året som störde hennes läsare lite mer än vanligt.

Nummer 1:

Sandra shoppade loss och blev ägare till en tvåa vid Nytorget som firades med skumpa, pizza och inomhusrökning.
RÖKA? INNE? WHAAAAT?
Läsarna blev tokiga av att Sandra och hennes vänner röker i lägenheten, men enligt Sandra får man göra som man vill!
Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig låta någon röka inomhus och dit räknar jag även rökning med öppet fönster och rökning under köksfläkt.
Herregud, alla som röker under köksfläkten ser ut som ”Morran” och helt ärligt är det bara ett glas Campari Juice eller varmt vitt vin för att den här mentala akvarellmålningen ska vara komplett.

Nummer 2:

Sandra var besatt av Paradise Hotel 2013/2014 och hade till och med Kristian Täljeblad som frikort.
Jag undrar om hennes lista med frikort är laminerad eller om den går att ändra så här i efterhand?
Lyckligtvis var det inte hennes frikort som läsarna var upprörda över, utan det handlade mer om vem Sandra valde att klä ut sig till.
Tänk Paradise Hotel.
Vilken deltagare är så vanligt förekommande i säsong efter säsong att hen snart borde räknas som inventarie snarare än deltagare?
Vem tror ni?

Det är ju PAOW så klart!!!
Kritiken som riktades mot Sandra – och egentligen mot alla deltagarna på festen – var att alltsammans var ”klassförakt”.
Tycker ni att det är klassförakt att ha en Paradise Hotel-fest?
Det gör inte jag, utan skulle snarare se det som en liten hyllning till programmet.
Det har ju uppenbart gjort tillräckligt mycket avtryck hos folk att man väljer PH som tema framför något annat av alla de oräkneliga teman som finns att tillgå.

Kanske borde hon ställa till med kombo-fest?
Paradise Hotel-fest där man får röka inomhus?
Untz, untz!

Upprörs ni? Av vad i så fall och varför? 
Det enda som stör mig är att Sandra inte gick all in på kostymen och skaffade sig sådana där nylonstrumpor-fejktatueringar som man drar på armarna. Då hade det varit full pott.

 

I trettiofemårspresent gav min mamma mig en resa och idag bär det av.

Vi ska österut till Sydkorea. Och om några dagar upp i bergen i utkanterna av Seoul. Till ett tempel där den buddhistiska nunnan Jeong Kwan huserar. I födelsedagspresent fick jag nämligen denna kulinariska upplevelse – att bo ett dygn hos Jeong Kwan och äta hennes tempelmat. //Sandra Beijer

Jag har aldrig sett Chef’s Table och har ingen aning om vad detta handlar om, men förstår av kommentarerna till det här inlägget att det är MÅNGA som är extremt avundssjuka på presenten Sandra fått av sin mamma.
Åka till Seoul – mer än gärna, men jag tänker att en present som denna är lite bortkastad på mig med samma smaksinne som en obstinat femåring som tycker att maten blir för stark om någon råkar springa förbi med en kvarn Chili Explosion.

Sandras reseskildringar är alltid extremt bra och välgjorda så hennes blogginlägg från den här veckan ser jag verkligen fram emot.
Här är förresten en snutt ur avsnittet Sandra skriver om:

Fick Maggios nya skiva på posten. Rosa och fin. Plus en VHS.
VHS:en helt klart mer oklar. Får ta med den till mormor. // Sandra Beijer

Sandra Beijer visar upp Veronica Maggios nya, rosa skiva som hon fick i ett litet kit tillsammans med en VHS-kassett.
VHS? Vad är en VHS, frågar du kanske om du är en av mina yngre följare och nu ska ni få höra…

VHS är vad min generation använde för att kolla på film som man hyrde i 24 timmar hos videobutiker eller bensinmackar. Streamingtjänster och även DVDn ligger långt fram i tiden och är med största sannolikhet inte ens påtänkta än.
Hade du ingen VHS-spelare hemma så kunde man även hyra en ”movie-box” som var en VHS-spelare i en väska av hårdplast.
2003 blev DVD mer populärt än VHS och idag finns det inte längre några företag som tillverkar spelaren. Med andra ord kan det vara lite problematiskt att spela upp ett VHS-band i dag och Sandra skriver att hon får ta med sig bandet till sin mormor som fortfarande verkar ha en VHS-spelare.
Och hon är inte den enda!

Kolla vad jag har på mitt kontor!
Filmkväll, någon?
Om ni står för snacks så står jag för spelaren!

Till vänster i skålarna finns öppnade förpackningar med: Marabou frukt&mandel, köpte alltid till E när han fortf hängde hos mig. Nu är det en liten bit kvar, jag har bara inte hjärta att varken äta upp eller slänga den. Samma gäller med hans handduk i badrummet. Klarar inte av att ta ner den och tvätta den, vad är det med mig spärra in mig. //Sandra Beijer

Jag ser ett behov här, ett behov av en ny typ av tjänst som skulle underlätta för de flesta i hjärtesorg.
Tänk dig ett system – en app kanske – där man kan anmäla sig och lista de saker man fortfarande har kvar från ett ex och som man vill bli av med men inte har förmågan att slänga själv.
Så kommer det hem en liten städpatrull till dig och hjälper dig med en sista rensning av exet och hens prylar så du slipper ha gammal choklad, slitna underkläder och sunkiga badlakan runt dig som en konstant påminnelse av det förflutna.
Som TipTapp fast för exparters och istället för återvinning så blir det ett bål på gården. Vore inte det något?

Förresten – hur många av er kan ha en sådan här godislåda hemma utan att äta upp precis allt på en gång?