Nu har Sandra Beijer gått ut med att hennes nya kärlek är Björn Werner – Kulturchef på Göteborgsposten.
Som en liten anekdot kan nämnas att samme Björn, redan 2014, tog Sandra i försvar när hon anklagades för klassförakt efter att ha klätt ut sig och gått på en fest med Paradise Hotel-tema. 

Det gjorde mig glad att se, särskilt efter att precis ha läst det här på Sandras blogg där hon får en fråga om sin inställning till förhållanden:

Är du rädd för förhållanden?
Jag försöker att inte vara så försiktig om mitt hjärta. Ett enda liv, man får inte stänga om sig. // Sandra

Enkelt att säga, men ibland ack, så svårt att göra. 
Jag älskar att Sandra vågar, samtidigt som hon varit väldigt öppen med sina tidigare uppbrott. Jag är inte säker på att jag hade orkat fortsätta dela med mig som hon gör.

Ni hade också sett så här onda ut om ni var tvungna att ha den här luggen, just saying…
Givetvis slaktades den lagom till min långa intervju med Expressen och omslagsplåtningen till min bok, som vi fick FLYTTA på pga min lugg.
Från och med nu är jag ytterst tveksam till att låta någon med sax komma nära min lugg och av Sandra Beijers kommentarsfält så verkar det vara det enda man kan göra.

Tro det eller ej, men det där är inte det värsta en frisör gjort mot mitt hår.
Ibland undrar man ju om vissa frisörer fått sina gesällbrev från samma flingpaket som de amerikanska körkorten kommer i.
Lugg? LUGG?
Hur kan det vara så svårt att få till?

Jag tror inte det är nån hemlighet vad jag gör i Frihamnen just nu btw; jag jobbar frilans som manusskribent på produktionsbolaget Baluba på deras dramaavdelning. Vi utvecklar en tv-serie för unga. Ingen aning om det kommer bli av, men hursom är det ASKUL. //Sandra Beijer

Många influencers arbetar med fler saker än bara det som, mer eller mindre i realtid, syns på sociala medier,  men eftersom man kanske inte vill eller får skriva om det så går det kanske många förbi.
Så är det för Sandra Beijer som nu avslöjar att hon frilansar som manusskribent till produktionsbolaget Baluba och så är det även för mig, förutom att jag tyvärr inte kan säga någonting alls om det än.
Jag pratar lite om det i PT-Fias podd som vi spelade in i tisdags, att det som ni ser som jag skriver på bloggen utgör ungefär 25-30% av allt jobb jag just nu gör.
Därför uteblir ibland 05.30 och 21-inläggen och detta är alltså varför.

Sandra skriver alltså manus till en tv-serie för unga men vet inte om det kommer bli någonting av den. Jag undrar om det händer ofta, att saker någon jobbat på länge bara skrotas och stoppas längst in något skåp.
Det måste ju kännas skit att ha jobbat på något en längre tid som sedan bara skrotas.
Eller är man van vid det när man jobbet med sådant här?

Jag undrar hur jag skulle hantera det, som knappt kan göra mig av med håliga strumpor utan lite separationsångest?