Jag vet inte hur det är med er men i vår familj spelar vi Julklappsspelet varje jul. Vi köper två klappar vardera och de ska kosta runt 200 kr per styck. Inga konstigheter. Vi är också rörande överens om att man ska köpa vettiga saker, så pass vettiga man kan få för 200 pickadoller.
[…]

Kör ni också Julklappsspelet och i så fall: vad har ni för regler? // Monas Universum

Jag har alltid tyckt att Julklappsspelet är slöseri med både tid och pengar, särskilt om klapparna är inslagna och man inte kan se vad som är i dem. 
Vi har absolut kört julklappsspelet i familjen men då med struntpresenter och utöver de genomtänkta julklapparna som vi köper till varandra.
Håller ni med om att julklappsspelet är att kasta pengar i sjön eller är spelet det absolut bästa på hela julafton?

Nu ska jag sätta mig och titta på avsnitt 1 av Dokument Inifråns trestegsraket om Joakim Lundell.
Ska ni titta eller sparkar ni er hellre trötta i sängen?

Monas Universum skriver om lyxväskor och den allt mer urvattnade känslan av exklusivitet.
Bland annat förfasas hon över prislapparna på begagnade Hermesväskor, men eftersom det inte bara är att knalla in i en butik och införskaffa en – utan du måste verkligen förtjääääna att få köpa den – så kostar nya betydligt mindre än en begagnad.
Det lärde Gertrude Tornvall mig här. 🙂
Mona menar att även om vissa väskor kan vara värda att investera i, så känns det inte lika speciellt när “halva världen springer runt med kopior” – särskilt av klassiker som Chanels svarta modeller.
Samtidigt konstaterar hon att lyxväskor i dag blivit en sorts investering, eftersom många ökar i värde.

Själv har hon dock svårt att se hur en väska någonsin kan vara värd flera hundra tusen, och jag kan inte annat än hålla med. Jag skulle gå runt och vara konstant livrädd. Antingen för att bli rånad eller att lyckas förstöra den, men jag antar att man helförsäkrar en sådan väska?
I kommentarsfältet håller de flesta med Mona, men roligast var ändå den här – Lena Ph Bag edition.

Tidigare i veckan vaknade jag och kände att det kliade på benen. I duschen upptäcker jag att jag har blivit biten … av något.
[…]

Så, när jag ser dessa bett nu i veckan får jag panik på riktigt. Googlar och noterar att hela jävla huset måste typ saneras.
[…]

Det kliar mycket mindre nu och förhoppningsvis försvinner det. Jag har alltså inte varit bortrest, inte köpt nån gammal loppig möbel, inte varit någonstans där vägglöss kan tänkas finnas. Absolut ingenting. Är det någon av er som har råkat ut för samma sak? // Monas Universum

Monas Universum har råkat ut för någonting som är min stora skräck – nämligen att få in löss eller loppor i huset. 🪳
Helt plötsligt börjar det nämligen klia på hennes ben och innan hon vet ordet av så ser hon ut som bilden här ovan. Blå och totalt sönderbiten.
Inte ens läkaren vet vad det kan beror på och varken hon eller maken har varit utomlands – och hunden Nisse har gåtts över med förstoringsglas och är fri från all form av ohyra – så låt ingen skugga falla på honom.
Egentligen är det att öppna Pandoras ask, att slänga ut frågan på sociala medier, men likväl så är det vad Mona gör, och eftersom läkaren inte hade några svar att komma med så förstår jag henne.

Så, hobbyläkare där ute – vad tror ni att det här är? 

Jag har precis passerat 60 och inser att det inte är supermånga år kvar och risken för att man kanske inte är så rörlig de sista 10 åren är överhängande. Ska döttrarna behöva ta hand om allt när man kolar vippen? Inte så roligt för dom.
[…]

Eftersom allt ligger ordentligt nedpackat i backar så känns det inte som att man har så mycket men, jag måste nog ta mig en funderare på varför jag har sparat allt och om jag verkligen behöver innehållet.

Ni är ju många här inne som är i min ålder; hur har ni det? Har ni rensat ordentligt eller hamstrar ni? Jag kan säga att jag vet vad jag ska pyssla med fram till nästa vår …. // Monas Universum

Det Monas Universum funderar över på sin blogg är det som min mamma kallar för att ”dö-städa” – alltså rensningarna man gör för att familjen inte ska behöva hantera det när man kolar vippen. 
Jag har aldrig förstått det där tidigare, men har börjat inse det praktiska med det och har redan börjat rensa. Inte för att jag planerar att kila vidare snart, men för den själsliga ro jag tror att det kan medföra. Jag har nämligen alltså avskytt att göra mig av med saker, så länge de inte är trasiga, men vinden börjar vända.

Den som har flest saker när man dör vinner inte, oavsett vad du tidigare hört!
Är du mer av en samlare, eller mer av en ”dö-städare”?