Dementi dementa

Bildkälla: Monas Universum privat // Stella Pictures

På ett sätt kan man se sociala medier som ”det stora blå” – som ser ut att aldrig ta slut – och då är det väl ändå tur att vår lilla bloggvärld är mer som en liten fiskdam med japanska karpar.
Det som utspelat sig är nämligen följande:

Monas Universum skrev för ett tag sedan ett inlägg om våld i nära relationer, där hon drar erfarenhet ur det egna livet och således möblerar om lite i sättet hon formulerar sig på för att inte ”outa” någon. Det man däremot får veta är att våldet i relationen är mellan son och mor – där sonen är våldsam mot sin mamma.
Han har bland annat slagit sin mamma i huvudet med en flaska och enligt sin mamma så blir han svart i blicken precis innan det smäller.
Inlägget är väldigt långt, men anledningen till att Mona postade det var för att visa på att våld i nära relationer kan se ut på olika vis, och inte nödvändigtvis enbart hittas i kärleksrelationer.

Någon som läst Monas inlägg drar slutsatsen att det här måste handla om Magdalena Graaf och skriver om det på Flashback.
En person som kallar sig Lil i Magdalenas kommentarsfält läser detta på Flashback och knapprar iväg över till hennes blogg och skriver att Magdalena behöver komma med någon form av dementi om så inte är fallet.

Detta får Magdalena Graaf att höra av sig till Mona, som i sin tur skriver följande på sin blogg:

Magdalena hörde av sig igår och berättade att hon har fått kommentarer om ett inlägg här inne. Av någon outgrundlig anledning så har folk på nån skvallersida fått för sig att det är henne det handlar om i mitt inlägg i förra veckan angående våld i nära relationer.

För den som är oerhört nyfiken kan jag berätta två saker: personen jag skriver om har nästan aldrig figurerat här inne  och för det andra har jag känt Magdalenas två äldsta söner sedan de var småkillar och ingen av dom skulle någonsin bära hand på henne. Ever. Hoppas nu att man slutar skvallra för det är inte så kul för killarna om folk får för sig att nån av dom slår på sin mamma. Inte för Magdalena heller för den delen.

Syftet med Monas inlägg var enligt henne att synliggöra faktumet att våld i nära relationer kan ske i alla möjliga relationer – så även mellan barn och förälder – och det har hon ju alldeles rätt i.

Monas Universum om jakten på pedofiler

Om ni fick bestämma, hur skulle ni vilja att det såg ut? Hur ska man döma en pedofil? Det går ju liksom inte att ta livet av dom, hur gärna man än vill men att få villkorligt är ju för fan en smäll på käften för de utsatta. En sak som är viktigare än något annat och som INGEN tänker på: en avslöjad pedofil är alltid någon man aldrig kunde tänka sig det om. Min exman t ex. Inte någon, allra minst jag, kunde i vår vildaste fantasi tro det om honom. Det fanns inte på kartan. Well, hans nuvarande fru hade så pass mycket tilltro till honom att hon valde att stanna och må dom leva olyckliga resten av deras liv. I normala fall så anser jag att man aldrig, ALDRIG, ska lasta en pedofils fru. De får ofta klä skott för vad deras man har utsatt barn för men chocken och avskyn är lika stor för dom som för alla andra, om inte ännu större. Men, så finns det ju de fruar som ändå väljer att stanna och dom ska fan ha all skit som går att få.

Fy fan för dessa kvinnor. Jag har fått så många mail från tjejer som blev utsatta av sina fäder/morfäder där mammorna inte trodde på dom. Jag önskar alla dessa mammor en plågsam död när den dagen infaller. Man är inte förtjänt att vara mamma om man ens för en sekund tvivlar på sitt barns historia. // Monas Universum
Diamant Salihu har genom Uppdrag Granskning har följt en särskild utredningsgrupp inom Polisen som försöker spåra upp och stoppa männen som vill se barn utsättas för övergrepp på nätet: Internetrelaterade Sexuella Övergrepp mot Barn (ISÖB).
Monas Universum skriver om programmet på sin blogg och ilskan och frustrationen skriker mer eller mindre från hennes tangentbord och genom skärmen.
Hon har, tyvärr, egna erfarenheter av den här typen av män – jag uttrycker mig försiktigt pga förtalsrisken och ser gärna att ni respekterar det – och uppmanar alla att se programmet. Detta för att gemene man ska förstå hur stora problem vi faktiskt har med pedofiler och hur sablans svårt det är att sätta dit dom.
UG har följt den här utredningsgruppen i 1,5 år och efter att ha sett programmet så kan Mona konstatera följande: att de flesta som döms får villkorligt, att förövarna är från alla samhällsklasser och alla åldrar och att åklagare som inte prioriterar barnpornografi.
Mona avslutar sitt inlägg med hård kritik mot de fruar och mammor som väljer att stanna med en anklagad pedofil och hur de ska ha all skit som går att få:
Fy fan för dessa kvinnor. Jag har fått så många mail från tjejer som blev utsatta av sina fäder/morfäder där mammorna inte trodde på dom. Jag önskar alla dessa mammor en plågsam död när den dagen infaller. Man är inte förtjänt att vara mamma om man ens för en sekund tvivlar på sitt barns historia. // Monas Universum
Har du sett programmen?

Monas Universum om hijab-debaclet på Securitas

Monas Universum tar upp den tjej som pratat ut i media efter att han har sökt jobb på Securitas och fått veta att hon inte skulle få ha sin hijab på jobbet, vilket hon verkar tycka är diskriminering. 
Mona håller inte med och skriver på sin blogg om att det inte handlar om religion utan om att man bär en enhetlig uniform där alla ska se likadana ut, och om man söker ett jobb som kräver uniform så får man anpassa sig:

Om jag söker jobb som kirurg så får jag acceptera att lösnaglar inte är tillåtet. Okej, det här handlar om en del av kvinnans tro och lösnaglar går möjligen inte att jämföra men ni fattar poängen. Om man har en klädkod av bl a säkerhetsskäl, vilket Securitas hävdar, så följer man den. Oavsett om man för förslaget att ”jag kan stoppa in slöjan under uniformen”. Punkt.

I Monas kommentarsfält håller de flesta med henne, men det finns även en och annan som är av motsatt åsikt och som kritiserar den kvinnosyn som man tycker sprids i kommentarsfältet:

Pretty in pink och redo för röda mattan

Monas Universum var bjuden på en födelsedagsfest i helgen där dresscode var rosa, och hon gick sannerligen ALL IN!
Eller så här…hon gick tamejfan all in med att gå all in!!!
Hela hon ser ut som en karamell och klänningen hon har på sig ser ut som en som man kan göra en ”Lill Lindfors” med – if you know what I mean?
Rycker man loss underkjolen så har man helt plötsligt en miniklänning, redo för både röda mattan och att dansa på en stol med, hållandes en servett som vevas över huvudet.
Så vida du inte är man och det är din födelsedag, då får du absolut inte göra så men det är ju sedan gammalt. 😉

Jag tycker generellt att svenskar är urtråkiga på att klä upp sig för att gå på röda mattan, och hade gärna sett mer av det.
Ellegalan, det är liksom det man få på ett år, när det kommer till kändisar i glitter och glamour.
Hade vi haft en egen variant av ”Metgalan” – men utan att tilldelas en designer som gör dina kläder – så kan du ge dig fan på att någon likförbannat hade kommit i jeans och sneakers.
Svenskar verkar smått allergiska mot att gå all in på röda mattan. Vissa gör det alltid – som min kompis Therese. Hon brukar nästan alltid bära klänningar av designern Sara Poul och de är helt magiska kreationer, och jag tycker fler svenska kändisar borde ta efter henne.
Det spelar ingen roll vilken röd matta Tess går på, man hade kunnat ta henne och ploppat ner henne på Oscarsgalans röda matta och hon skulle smälta in till 100%.
Hon är en FRÖJD att se på röda mattan! Och det säger jag inte enbart för att hon är min vän. 😉

Visst?