Visa det här inlägget på Instagram

Jag har inte ord för er ? En gång i tiden i mitt liv så ville jag inte att någon endaste människa ens skulle se min kropp. Idag sitter min kropp och min valkar och mina ord förevigade på er. Sen jag visade mamman och dottern som hade tatuerat in en bild på mig på sina lår i höstas så har fler av er skickat att ni har gjort samma eller liknande. På mig ?

Jag förstår ingenting, men jag är så tacksam och rörd över att jag får följa med er genom livet. För alltid ?

Så skriver Linda-Marie Nilsson i sitt inlägg, bestående av bilder och filmer på tatueringar som hennes följare gjort. 
Tatueringarna innehåller bilder och uttryck som hon gjort till sina, och jag förstår att hon är rörd. Det hade jag också blivit.
Vem blir först med att gadda ”Bloggbevakning” i svanken?

Visa det här inlägget på Instagram

Visa det här inlägget på Instagram

Lika förbannad som jag blev när jag läste Linda-Marie Nilssons första inlägg om lucia, blev jag glad när jag läste hennes andra.
Berättelser om barn som backas upp av klasskompisar, när lärare och andra vuxna inte tycker att en tjock tjej får vara lucia.
Tyvärr finns det fortfarande flera ledsamma historier om barn som mobbar andra barn om vem som får vara lucia eller inte, men nog är det snäppet värre när vuxna ansvariga mobbar barn på det här viset?

Och så har vi Sverigedemokraterna och deras vendetta mot allt som inte är ett traditionellt luciatåg i Bollnäs, men det är knappt att jag vill ge det hela luft.
Skönt ändå att deras utbrott mot att dragqueens ska läsa sagor för barn i alla fall röstades ner med 6 röster mot 1 i Trelleborg. 
Alltid något att glädjas över.