Det här tycker jag är lite intressant…
Johanna Toftby, som i normala fall gapar om ”näthat” så fort någon inte riktigt håller med henne, och/eller ifrågasätter någonting hon gjort, skriver så här på Facebook.
Bilden är lite dålig så jag skriver ut konversationen här nedan.

En följare skriver:
Vad händer här i kommentarerna? Hon kallas sjuk i huvudet? Idiot?
Det är ingenting annat än näthat.
Ingen av oss vet vad som hänt mellan dem och därför borde vi vara lite försiktiga med att uttala oss, tycker jag. Om vi vill att ungdomar inte ska mobba varandra på nätet så borde vi som vuxna föregå med gott exempel.

Johanna Toftby svarar:
Nej, håller inte med alls.
Man får ha åsikter.
Inget näthat alls.

När någon skriver att den här kvinnan måste vara sjuk i huvudet så är det, enligt Johanna Toftby, en åsikt och inget näthat. 
Jag undrar om Johanna Toftby använder samma mätsticka vad gäller sig själv?
Hur tror ni det skulle låta om det ramlade in 100 kommentarer under det här inlägget, om att Johanna Toftby är sjuk i huvudet?
Jag hade förmodligen haft Trolljägarna på min uppfart snabbare än jag kan skriva ”hycklare” 100 ggr i ett excel-dokument.

Johanna har rensat bort den här delen av sitt kommentarsfält nu, men det ligger fortfarande kvar kommentarer om att kvinnan är sjuk i huvudet.
Hon har bara tagit bort sin del där HON försvarar det.
Så praktiskt.

Tack för tips!

Klart som korvspad, eller hur? 🙂

Johanna Toftby har tidigare skrivit om den stora operation hon genomgått, där läkarna tog bort hennes livmoder som var full av myom. 
Nu öppnar hon upp ytterligare kring de skamkänslor och känslan av misslyckande som hysterektomin väckte i henne.

Jag fick panik. En chock. Jag kände en oerhörd skam, men vet inte varför. Jag är ju klar med barn, men jag blev ändå helt knäckt. Kände mig ensam och som en stor sorg.
[…]

Dels för att jag är livrädd för en så stor operation och sedan den där skammen. När jag kom hem till Janne kunde jag knappt berätta vad läkaren sa. Jag nämnde det bara i förbifarten. Jag berättade inte för någon. Därför kunde jag inte berätta det för er här inne heller. 

Det blev min hemlighet för att jag var så rädd. Skulle jag bli stympad? Just där och då kändes det så. Så jag flyttade bara fram problemen, trots att jag gick på täta kontroller och bara såg myomen växa. // Johanna Toftby

I kommentarsfältet möts nu Johanna av ett massivt stöd, där läsarna del delar med sig av sina egna erfarenheter, men också tackar Johanna för att hon så öppet skrivit om sin operation och fått dem att våga söka hjälp för sina problem..
En specifik kommentar fick mig att börja fundera kring det här med ”kvinnoproblem” och hur annorlunda det nog hade varit om det var män som drabbats.

Men visst är det så?
Hade män haft mens hade förmodligen mensskydd varit subventionerade.
Hade män blivit gravida så hade kvinnor knappast fått bestämma över deras kroppar när det kommer till frågor som abort.
Hade män haft den här typen av problem som Johanna beskriver så hade det knappast varit förknippat med skuld och skam.

Så tror jag i alla fall…
Hur resonerar du?