Men efter ett tag började jag känna en längtan tillbaka till Göteborg. Jag vill bo i stan, med mycket människor, högt tempo och puls runt omkring mig, jag älskar Göteborg.

Sista flyttkartongen är knappt uppackad innan det är dags igen.
Johanna Toftby vill tillbaka till stan och livet i Göteborg – så nu ska drömhuset säljas, trots att hennes man Janne gärna hade bott kvar.

Så här skriver hon om beslutet:

Det som varit ännu svårare är att Janne älskar att bo här.  Men han vill förstås att vi båda ska känna att vi är på rätt plats i världen och därför har vi tagit beslutet sedan ett tag tillbaka att vi säljer.

Huset har till och med ett namn som Johanna och Janne knåpade ihop – nämligen “Villa Lovehill” – vilket gav mig en sur uppstötning då som nu.
Förhoppningsvis är det inget som nästa ägare känner sig manad att befatta sig med. Huuu!

Mitt eget förslag var “Casa Spons”, men det fick inget gehör. Så… ett år och en månad (give or take a few days) hann paret bo i “Villa Lovehill”.
Är du sugen på ett nytt drömhem, komplett med namnskylt och havsutsikt – look no further.

Är du sugen på ett nytt drömhem, komplett med namnskylt och havs sjöutsikt – look no further. 

I kommentarerna är det många som kallar Johanna för “modig”.
Och jag undrar lite stilla – vad exakt är det som är modigt med att köpa och sälja bostäder?
Eller menar de att hon var modig för att hon testade huslivet vid havetsjön?

Förlåt, men det här når inte riktigt upp till första linjen på min måttstock över modigheter.
Vi pratar trots allt inte om att klättra i Himalaya eller säga upp sig för att starta biståndsprojekt i Kongo – utan om att lägga upp en Hemnet-annons.

Men kanske är det jag som missat den nya definitionen av “modig”:
Att sälja ett hus med havsutsikt efter ett år.

Är paret modiga!? Jag lutar åt… nej.

Visa det här inlägget på Instagram

Influencers, författaren och mat- och kostcoachen My Westerdahl postar massor av inlägg på Instagram där hon pratar om allt från obesitas till hur man ska tänka om man har ett tjockt barn. 
Ämnen som är laddade, men som samtidigt leder till många och långa diskussioner i kommentarsfälten under respektive inlägg.
Det har kommit till min kännedom att det, under inlägget här ovan, dyker upp en gammal bekant, nämligen Johanna Toftby – från bland annat tv-programmet ”Ensam mamma söker”.
Johanna menar att hon fått höra att My pratat om henne och ifrågasätter varför hon pratar om henne utan att tagga henne eller hänvisa till det specifika inlägget. Johanna menar att det blir konstigt att kritisera någon anonymt men ändå syfta på henne.
Johanna Toftby förklarar vidare i sina kommentarer att hon inte vill håna tjocka människor, utan att hennes inlägg handlade om farlig fetma och dess risker.
Hon jämför det med andra typer av missbruk och menar att övervikt kan vara livsfarligt vid till exempel narkos och operationer. Hon tar också upp följdsjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och cancer. Enligt Johanna handlar det om eget ansvar för att orka leva, arbeta och ta hand om sin familj.
Hon jämför även matmissbruk med alkoholism och säger att hjärnans belöningssystem fungerar på samma sätt – man tappar kontrollen och den kemiska processen tar över. Ett exempel hon tar upp är en man som hon påstods inte kunde opereras, utan att läkarna bara fick sy igen honom igen eftersom det var för mycket fett i vägen. Hon skriver att hon ”vet” detta, men hur hon vet det framgår inte.

Johanna skriver som om hon vore en auktoritet, vilket jag kommer återkomma till längre ner i det här inlägget,
Hon kan absolut – i egenskap av influencer eller privatperson – prata om sina egna erfarenheter, men det är inte det hon gör här. Istället gör hon generella medicinska påståenden om risker, diagnoser eller ”hur kroppen fungerar” utan minsta källhänvisning, och My är inte den enda som kritiserar henne.
Eftersom det är många och långa kommentarer, som jag vet att ni hatar här inne, så kan du hitta alla kommentarer HÄR i sin helhet, men här nedan kommer en sammanfattning av hur diskussionerna svängt fram och tillbaka:

Hon förklarar att hennes kritik mot Johanna handlade om ett gammalt inlägg där Johanna uttryckt att ”överviktiga borde skärpa sig”. My menar att sådana uttalanden bidrar till stigma mot tjocka människor, och att hennes kommentar inte var ett personangrepp utan en kritik mot sakfrågan. Hon betonar att alla får uttrycka sina åsikter, men att yttrandefrihet inte är fritt från konsekvenser när stora plattformar sprider skadliga budskap.

Flera följare berömmer My för ett tydligt och respektfullt svar, och skriver att det är influensers som Johanna som sprider kroppsskam som kan bidra till psykisk ohälsa, ätstörningar och självskadebeteenden hos unga.
Många ifrågasätter Johannas jämförelse mellan fetma och missbruk, och kritiserar henne för okunskap, fördomar och för att förminska tjockas erfarenheter av diskriminering.
Några delar också egna erfarenheter av att vara tjocka och ha blivit sövda utan de problem Johanna beskriver.

Någon av – vad jag antar är – Johannas följare kommer dragandes med yttrandefrihetsgrundlagen och att Johanna faktiskt får säga vad hon tycker, och det stämmer ju, men vad de verkar glömma bort är att samma gamla lag även kan användas till att säga emot om man inte håller med.
Goes both ways, liksom.

Att Johanna Toftby ger sig in på Mys konto och svingar loss om ett ämne hon uppenbart kan väldigt lite om blir nästan parodiskt. Hon uttalar sig som vore hon expert på både narkos och hjärnans belöningssystem – men det hon levererar är en salig blandning av skräckhistorier, hörsägen och gammal “sanning” från 80-talet. Extra intressant blir det förstås när kläderna som samma Johanna ”designat” för Cellbes går upp till storlek 56. Alltså: hon tjänar pengar på de kvinnor hon i nästa andetag kallar “farliga” och “sjuka”. Det är en märklig dubbelmoral – att först tjäna pengar på att klä sina följare och sedan slå dem på fingrarna för att de inte krymper i tid till nästa kollektion.

Vad är era tankar?

Nu har vi bestämt oss för vad vårt hus ska heta!

Tusen tack för alla fantastiska förslag på namn, vi har fått så fina ideér och påhittiga förslag. Allt från kombinationer av våra efternamn och fina namn med tanke på vart huset ligger. // Johanna Toftby

Johanna Toftby högg inte på något av våra namnförslag från det här inlägget.
Trist, jag tyckte ändå att ett par av dem hade något lite extra…
Istället ska huset heta ”Villa Lovehill” och Johanna förklarar varför, vilket behövs – i alla fall för mig.
Det är lite långsökt om du frågar mig, men huvudsaken är ju att paret som ska flytta in i det gillar det., vilket de verkar göra. Med besked!

Vi fastnade båda för det genialiska namnförslaget. Härligt, underfundigt med kärlek och humor.
Love kan man uttala Lööve, Hill är Kulle och detta är vårt första hus tillsammans. // Johanna Toftby

Givtevis har huset – som ligger i Lövkullen – redan fått ett Instagramkonto, där jag antar att man kommer placera majoriteten av de sponsrade inlägget som komma skall, så slipper Johanna trycka in mer reklam i det egna, personliga kontot som redan är sprängfyllt med sådant. 
Jag noterar även att Johanna stängt av sitt kommentarsfält på bloggen.
Någon som har en teori om varför? Gillar hon inte läsarnas feedback på namnet?

Vad tycker ni om namnet ”Villa Lovehill”?
Är det bättre eller sämre än ”Villa Sponshem”?

Visa det här inlägget på Instagram

Men vad ska villan heta tycker ni? Hjälp oss att komma med förslag! ?❤️
Villa ….? Casa…? Vad tycker ni? Efter vi bestämt namn så kommer vi förstås starta ett huskonto här på instagram! ?

Johanna Toftbyb vänder sig till läsarna för att få hjälp med att namnge deras nya hus.
Det är ju på tapeten, men ni vet med att namnge sitt hus – Villa Wahlgren, Casa Camo, Casa piña, Casa Angel mm.
Jag vet inte hur det är med er men jag har några namnförslag som jag kom på så här spontant.

Vad har ni för förslag?
Vårt hus kallades för Kaptensvillan när vi flyttade in, men det är för att det bodde en sjökapten i huset när det byggdes på 1946.
Annars tycker jag sådant är så jävla tramsigt… Som när någon köper ett sånt där byggsatshus som levereras så gott som klart och bara monteras ihop på plats, och så ska huset få ett namn!?  Som ”Villa fjärilsvingen” eller ”Villa Sommarro”.
SÅ jävla töntigt, men det är bara jag!
Var och en blir salig i sin egen tro. 😉