Gunilla Persson på jakt efter kärlek

Just nu Gunilla Persson högaktuell i Norge med sin alldeles egna dejtingshow där hon är ute efter att träffa kärleken.
I det första avsnittet går hon på dejt med den norska artisten Stian Thorbjørnsen, som hon mer än gärna stoppar ner i påsen med ögongodis.
Televisionen och dess tittare älskar kärleks­drama, men även om många par uppstår framför tv-kameran, så visar verkligheten ofta något helt annat.
Hur stor är egentligen sannolikheten att relationer som uppstår i den här typen av program – Love is blind/Gift vid första ögonkastet mm – faktiskt håller?
Den är inte jättehög, ska det visa sig.

I den senaste säsongen av ”Gift vid första ögonkastet” lyckades endast ett av fyra par — Jannika Svensson och Dennis Svensson — stå kvar tillsammans cirka tio månader efter prestigeuppdraget, enligt offentliga uppgifter. Tre andra par hade alla skickat in skilsmässopapper eller avslutat relationen strax efter att kamerorna stängdes av.
Att statistik och berättelser från verkliga par visar så pass låg “hållbarhet” är ingen tillfällighet, utan svensk forskning mm visar att par som överlever även efter programmets slut ofta har några viktiga drag gemensamt: relativt jämn ålder, tydlig kommunikation, liknande social och ekonomisk bakgrund – och en gnista som funnits redan från start.

Så hur kommer det gå för Gunilla i jakten på kärlek? 
Hon och Stian checkar inte av jättemånga gemensamma boxar, egentligen kanske bara en enda, men kärlek händer på de mest oväntade vis, så man ska aldrig säga aldrig. 🙂

Gränslösa föräldrar del 252

Det är något märkligt med influencerföräldrar som verkar tro att barns integritet är en valuta att växla mot likes.
Inget är för privat -blöjor, tårar, sjukdomar, första mensen, eller som i det här fallet – testiklarnas whereabouts.  Allt ska ut. Föräldrarna pratar gärna om “att vara transparenta”, men det handlar sällan om öppenhet – utan om att skapa content.

Barn har rätt till ett privatliv, även när deras föräldrar lever offentliga liv.
Att berätta allt om dem är inte kärlek – det är exploatering i underhållningens namn.
Barnen blir som små statister i en realityserie de aldrig valt att vara med i, och medan föräldrarna cashar in samarbeten på barnens bekostnad, finns det ingen “unfollow”-knapp för ungarna själva. Som Lisa Borg sa i den här intervjun vad gäller den nyfödda sonen:

Charlie kommit till en influencerfamilj. Här filmas det en hel del, så då kommer han synas. Ja.

Dessa stackars ungar får leva med att hela internet redan vet mer om deras barndom – och testiklar – än deras egna klasskompisar.
När man. tänker efter så är det faktiskt helt sjukt, men jag tror att avsaknaden av reaktioner är sprungen ur faktumet att influencerungar är överallt idag.
Herregud, de skapar content och tjänar pengar åt sina föräldrar innan de ens är födda.

Det här verkar bli en liten följetång på bloggen – hur influencerföräldrar tjänar pengar på bekostnad av sina barns integritet  – så här är en länk till mitt inlägg om Pappapappadotter – där jag lyfter upp Caroline Engvalls kritiska Instagraminlägg om ”pappapapporna” John och Johan Valencia.

Vad är din tanke här?

Gröna Lund tänkte använda en “galen patient med bipolär sjukdom” som skräcktema i sitt spökhus

Karaktären var tänkt att vara en del av ”House of even worse nightmares”. Jag fick reda på det i förväg då TVÅ av skådespelarna i ensemblen själva levde med sjukdomen och hörde av sig till mig.

Denna ytterst förlegade bild av mentalpatienter och psykisk sjukdom är en starkt bidragande orsak till att så många väljer att hålla tyst om sina problem. För vem vill berätta om sidor av sig själv som liknas vid farliga monster?

Henrik påminner i sitt inlägg om ett tillfälle för fyra(!) år sedan när han fick Gröna Lund att backa från att använda en “galen patient med bipolär sjukdom” som skräcktema i sitt spökhus. Han berättar att han då gick till pressen och fick nöjesparken att ändra sig. Jag undrar verkligen hur det gick till när man ”brain stormade” fram det här ”temat”.

Personer med bipolär sjukdom inte är farliga, utan vanliga människor – föräldrar, grannar, kollegor – som lever vanliga liv, och för det andra att psykisk ohälsa inte är ett “skräcktema”, utan ett samhällsproblem som påverkar hundratusentals människor.
Henrik kritiserar hur psykiskt sjuka ofta framställs som farliga och oberäkneliga och menar att den typen av bild direkt motverkar arbetet med att minska stigma och rädsla kring att prata öppet om psykisk sjukdom.

Det här är ett sätt som sociala medier används på och som är helt fantastiskt!
Sättet att uppmärksamma, upplysa och utbilda på är – jag säger det igen – fantastiskt.

Malin Berghagen skambelägger en kardemummabulle

Bildkälla: STELLA Pictures/Jari Kantola STELLA Pictures/ Alamy

Lycka är att förlåta sig själv till 100.
% då du unnar dig en riktigt smörig kardemumma bulle med massor av socker och känner att det där var värt varenda gluten. Ska du göra det, gör det ordentligt!!!

Jag är gammal nog att veta att det är jäkligt gott med hembakat. Tack @skeppsbro_bageri 🫶 Det var dagens bästa ”synd”. ♥️ // Malin Berghagen

Lycka är att förlåta sig själv till 100 % när man unnar sig en riktigt smörig kardemummabulle, skriver Malin Berghagen – och kallar det ”dagens bästa synd”.
Men vad är det egentligen hon förlåter sig själv för? Glutenet? Sockret? Eller det fruktansvärda faktumet att hon åt en bulle en tisdag?
Jag är trött på det här ”unna sig”-snacket. Som om man först måste be om ursäkt till hela kosmos innan man stoppar i sig en helt vanlig fikabulle. Det lägger bara en hinna av skam över något som varken är en synd eller ett karaktärsprov.

Det är en kardemummabulle, inte ett bankrån.
Kan vi sluta med dessa ätstörda resonemang? En bulle är en bulle – allt annat är bara skam i sockerdräkt.

Tack för tips!