Visa det här inlägget på Instagram

När klipp från Carina Bergfeldts program susade förbi i flödet var min första tanke:
Det här är en sketch. Det måste vara en sketch.
Världens bästa stavhoppare – Armand ”Mondo” Duplantis i blå stickad tröja, med liveband bakom sig och mikrofonen i högsta hugg? Jag tänkte direkt: Finlandsfärja. Däck 7. Karaoke 22.30. Någon har vunnit en drinkbiljett eller fyra.

Men tji fick jag när jag faktiskt klickade igång videon.
Hans moves på scen har kanske en del att önska, men sången satt som en smäck och låten var ju en sån där irriterande catchy rackare som fastnar i hjärnan, vare sig man vill det eller inte.

Blir det Mello nästa för Mondo?
Samir & Mondo istället för Samir & Viktor?
Stavhopp i tonart G. Ribban på 6 meter och en tonartshöjning i sista refrängen, samtidigt som den stora Carolafläkten drar igång och rufsar om i det välfriserade svallet?

Jag är inte redo, men jag är heller inte helt emot det.
Vad säger du?

Visa det här inlägget på Instagram

När man tror att det inte finns fler fåniga saker för influencers att pipa om så motbevisas man.
Med besked.
Den här gången är det Lidl som bestämt sig för att ta kundvagnen – denna farkost att kryssa fram mellan okända märken och billiga storpacks med – och förvandla den till… en handväska. Ja. En handväska. Som ser ut som en kundvagn. Fast mindre. För att bäras. Frivilligt.

Och kommentarsfältet?
Det är fullt av verifierade influencers som kollektivt “villhöver” detta underverk.
Vi lever alltså i en tid där vuxna människor med blå bock sitter och trånar efter en accessoar som bokstavligen är en metafor för att fylla sitt liv med saker man inte behöver.
Och ja. Jag vet. Det är “kul”. Det är “goals”. Det är “självdistans”, men när hela kommentarsfältet skriker “jag dör, behöver!!!” över en miniatyrkundvagn känns det mer som kollektiv masspsykos än mode.

Nästa steg?
En svindyr clutch formad som en chipspåse? Nej, vänta…det finns ju redan…
Billig är den också..

Visa det här inlägget på Instagram

Vem kommer bära Lidls handväska på Ellegalans röda matta? 
Place your bets, people!

TW – Den här videon innehåller klipp från en slakteri där kor avlivas. Man får inte se några döda djur, blod eller liknande, men man får se när själva skottet sker så tycker man att sådant är jobbigt så är kanske inte det här inlägget för dig. 

Visa det här inlägget på Instagram

Paulina – mjölkbonde i Högakusten och personen bakom Instagramkontot @mittlivsombonde har publicerat ett Instagraminlägg där hon följer med, visar och förklarar hur vägen från bondgård till slakt ser ut. 
Hon får ständigt frågor om hur det går till, om det är jobbigt och om djuren är stressade eller lider och därför gjorde hon den här filmen för att fler ska få en bättre förståelse för det som är hennes arbete.
Jag fick ett tips om den här videon och tyckte den var intressant. Normalt sett så får man ju enbart se de allra värsta fallen där djur vanvårdats och hanterats på fruktansvärda vis, och trots att hela klippet handlar om djurs väg till avlivning så fick i alla fall jag en större och bättre förståelse för branschen.
Jag skulle aldrig kunna ha det jobb som Paulina har, men jag kan respektera hennes transparens och öppenhet och att hon besvarar – vad jag gissar både är en jobbig fråga och människors förutfattade meningar – på ett bra vis.

En av alla fantastiska grejer med sociala medier, där det går att äga sin sanning på det här viset, snarare än att buntas ihop med undantagen och bedömas efter människors förutfattade meningar. 

Visa det här inlägget på Instagram

Natti D skriver i ett inlägg om “kampen som smal” – och det är faktiskt ett perspektiv som inte hörs lika ofta i flödet.
Vi är vana vid diskussioner om kroppshets kopplat till övervikt. Om blickar, kommentarer och pekpinnar. Men här vänder hon på det och beskriver hur det är att vara ofrivilligt smal. Att äta. Försöka. Äta lite till. Och ändå inte gå upp ett hekto.

Hon är noga med att poängtera att det inte handlar om ätstörningar eller sjukdom, utan om en kropp som helt enkelt inte samarbetar. Och om hur kommentarer som “Gud vad smal och fin du är” inte alltid landar som en komplimang – särskilt inte när man själv kämpar åt motsatt håll.

Det hon egentligen vill åt är kanske inte en tävling i vem som har det värst, utan att påminna om något rätt basalt:
Sluta kommentera andras kroppar.
För ja, även den som uppfattas ligga “rätt” i idealet kan bära på en helt annan upplevelse bakom kulisserna och det kanske man inte tänker på så ofta?
Och kanske är det just det som är poängen. Att kroppsdiskussionen inte är så svartvit som den ibland framställs som.

Så här låter det i hennes kommentarsfält:

Vad tänker ni om det hon skriver?