Visa det här inlägget på Instagram

Här kommer lite inspo till alla havande influencers som kanske inte redan bestämt vad lillsvampen i magen ska heta. 
Kanske är det en liten Liam? Kanske en Twilight eller varför inte en Nikita?

Det är bara fantasin som avgör vad barnet ska heta.
Fantasin… och Skatteverket, som förövrigt nekat följande namn genom åren:

– Brfxxccxxmnpcccclllmmnprxvclmnckssqlbb11116
(uttalas enligt föräldrarna “Albin” – klassikern som stoppades direkt. Påminner lite om Elon Musk och Grimes son som heter X Æ A-Xii, som tydligen uttalas: Ex Ash A Twelve)
– Metallica
– Superman
– Allah
– Pirat
– Dotcom
– Q (ansågs för kort och rent olämpligt som namn efter ett gäng överklaganden så kom högsta instans fram till att pojken de facto skulle få heta Q. Inga konstigheter.

Jag ser hellre förbud mot dubbelnamn som Nova Star och Tindra-Li men så har jag också en hund som jag givit namnet ”Sauron”, såatteeeee…
Jag får klåda av sådana ”Tiingelinniga” namn och när folk ger nybyggda dussinhus töntiga namn – som Villa Fjärilshimlen eller Villa Sommarro. Kan man få en antihistamin, tack?

Trots att jag knappt kan lägga ihop 1+1 så har jag förstått att många av er intresserade av siffror och då särskilt statistik.
För några dagar sedan postade jag det här inlägget om Tilda Törnqvist och hur hennes siffror sett ut efter hennes uttalande om att ”influencers har det viktigaste yrket”.
Därför tänkte jag att vi kikar på hur siffrorna på Instagram ser ut för några av Sveriges största profiler. Vill ni ha ett uppföljande inlägg med andra profiler så är det bara att ni skriver det i kommentarsfältet.

Siffrorna som visar följarantalet (followers) är alltså resultatet när man lagt ihop nya följare med de som avföljt. 

Visa det här inlägget på Instagram

Jag har under en längre tid känt att mitt hjärta varit på två platser.
Hos barnen – som behöver allt mindre hjälp.
Och hos mamma – som behöver allt mer hjälp.
Och plötsligt upptäcker jag en tredje plats. En plats som jag försummat under alla år. Som inte har fått något utrymme alls. Mig själv.

Jag har lagt all min energi på att barnen ska ha det bra. Och mamma. Men vad hände med mig själv? Jag har aldrig på riktigt ifrågasatt vad JAG behöver.

Så nu sitter jag här, nästan 50 år, och känner mig som en tonåring som övar på att lära mig att leva. Att sätta gränser. Att prioritera vad jag vill och behöver. Att förstå vem jag är. Och det är svårt. För hur lär man sig omprogrammera hela sitt system? // Vivvi Wallin

Hand upp, alla som kan identifiera sig med det som Vivvi skriver här!
Finns det någon som inte känt att man tappat bort sig själv i försöken att finnas där för alla andra? Kanske är det just därför det känns så ovant, nästan pinsamt, att börja ställa frågan: ”Vad behöver jag”?
Som att man bryter mot en tyst regel. Men egentligen är det ju tvärtom – det är först när man vågar ta den platsen som livet blir helt.

Och kanske är det inte ett misslyckande att behöva “lära om” vid 50?
Kanske är det första gången det faktiskt finns utrymme att göra det på riktigt?
Små, små steg framåt – mot samma liv som tidigare men med ett par stycken små förändringar och annorlunda sätt att tänka på.
Frågan ”Vad behöver jag” kan ju framstå som självisk, men är ju egentligen grunden för allt. Lite som när de säger på flyget är de går igenom nödinformationen:
Sätt på dig din mask först och hjälp sedan de runt omkring dig. 

Om du inte får syre och tuppar av så kan du inte finnas där för någon annan, och så borde man väl egentligen resonera i livet också?
Om man inte tar hand om sig själv, hur kan man då kunna ta hand om någon annan?
Så våga ta hand om dig själv, även när det blir en intressekonflikt på insidan. Check!

Dagens visdomspärla presenteras i samarbete med mitt nya företag ”KBT med Kamilla”. 

Visa det här inlägget på Instagram

Det har verkligen hänt något med gravidfotograferingar de senaste åren.
Från att ha varit lite försiktigt hand-på-magen-i-motljus till… ja, det här. Och jag menar det på bästa möjliga sätt.
För plötsligt är det inte bara en dokumentation av en graviditet – det är de facto en hel konstinstallation. Det är poser, ljus, vinklar och ibland en nivå av självsäkerhet som får en annan att känna sig som att man knappt kan hantera fotograferingen för ett nytt passfoto utan existentiell kris.
Men samtidigt – why not? Om man ändå ska bära runt på ett helt liv i kroppen i nio månader, då får man väl också passa på att servera lite estetik, lite drama och kanske en gnutta “fransk konstbok möter Instagram”, visst visst?

Kanske är jag bara lite avundsjuk för att jag aldrig fått gnugga geniknölarna för en liknande installation, eller borde jag gjort någonting liknande med Sauron när han var valp?

Tack för tips!