Elsa Billgren har skrivit ett inlägg om sitt nya hus på Gotland, som hon och maken Pontus är i full färd med att renovera, eller jag vet inte om det är en renovering de gör, utan det känns snarare som att de bygger det huset från grunden och det gamla huset får vara med på hörn när det passar.

Jag fnissar lite när jag läser Elsas trollska beskrivningar av hur hon svävar runt på tomten och bekantar sig med trädgården, ljuset och känslan. Hon studerar hur solen dansar genom lövverket, hur färgerna skiftar under dagen. Man kan nästan höra harporna spela i bakgrunden.
Kanske går hon en kurs i trädgårdsdesign? Eller sitter hon med en kopp te och bläddrar i böcker om ängsblommor, allt medan älvorna nickar godkännande?

Under en bild skriver Elsa om stenmurar som får komma fram, ängar som får fri sikt och små hemliga hörn som ska utforskas.
Alltså, det här är inte för mig. Jag avskyr trädgårdsarbete och skulle gärna lägga asfalt på hela den lilla gräsmattan som vi har i det nya huset. Här utforskas inte mer än nödvändigt, men alla är ju olika, och det är här jag klickar mig vidare in i Elsas kommentarsfält.

Att klicka sig in i Elsas kommentarsfält är som att kliva in i en helt annan värld. 
En värld, fylld av magi, drömmig dimma och lövverk som viskar hemligheter. Som en varm filt av pepp och poesi – och jag är rätt säker på att det finns älvor även där, kanske med en liten kör av koltrastar som bakgrundsmusik.
En läsare tycker att alltsammans är magiskt, medan en annan skriver att ”Hit kan dina tankar flyga när det är grått och mörkt ute!” och jag får för mig att de planerar att åka till Gotland, stå i ring runt huset och sjunga ”Kumbaya”.
Själv planerar jag att tidsinställa kvällens öppna spår och sedan smälla ihop datorn.

Hepp.. (eller gå i magisk fred)

Medan vi andra drar på oss urtvättade t-shirts och mjukisar på sista versen för att renovera, går Elsa Billgren och köper ett par sprillans nya hängselbyxor för 2 000 kronor – att bland annat måla väggar och golv i Gotlandshuset med.

Gudars skymning.
Det är som om jag skulle gå och köpa en ny, svindyr tröja enbart för att ha på mig när jag tonar håret i kväll.
Kanske handlar det om att vara lite mer SoMe-kompatibel, någonting jag inte behöver oroa mig för. 😉

Galet i mina ögon.
Vad säger du?

Tack för tips!

🚲 Det första löftet, om att utforska våra nya kvarter på När, går bra.

📖 Läsningen går också bra. Jag är halvvägs igenom Anna Karenina och tar varje stund jag får till att läsa. Det går inte jättefort, men det går framåt.

📱 Att vara mindre i telefonen har gått riktigt illa. Jag måste skärpa mig! Kanske lägga den under en kudde och glömma bort den. Men jag älskar att titta på bilder, skapa mappar för rummen i nya huset och för trädgården. Spara ner recept och inspiration. Prata i dm med kompisar som ligger på stränder i Grekland och lapar sol. Kanske är det kört för mig och telefonen. Då får det väl vara så.

📷 Det sista löftet, att fota mer analogt, går bra. // Elsa Billgren

Elsa Billgren rabblar upp löftena hon gav sig själv inför sommaren och rannsakar sig själv och berättar hur det går.
Alla löften förutom det att vara mindre i telefonen verkar gå bra, men telefonlöftet är under all kritik.
Brukar ni ha löften? Ni vet, nyårslöften? Sommarlöften?

Jag har inte det, utan jobbar i så fall mer med ”mikrolöften” eller mer ”diffusa” och som inte går ut på att börja om nästa måndag eftersom man misslyckats med den här veckan – och det inte är mer än tisdag.
Att vara snäll mot mig själv – det är mitt enda löfte jag kan komma på, och än så länge går det ganska bra.
🙂

Igår träffade jag min gamla vän Louise som jag inte pratat med på många år och det föll sig bara så naturligt allting. Som att ingen tid gått fastän våra liv fyllts med alla möjliga viktiga ögonblick sen sist. Blir man någonsin en ny person eller fortsätter man vara den man är för evigt? // Elsa Billgren

Visst är det underbart med dessa gamla vänner, med vilka det känns som att ingen tid gått sedan man senast sågs, trots att det gått år. 
Jag har tre sådana vänner i mitt liv som jag idag har fin kontakt med, och som jag värderar SÅ högt. En finns i Östersund, en i Danmark och en i Kalifornien, så verkligen runt knuten. 🙂
Vänskaper som man inte behöver skedmata för att de överhuvudtaget ska överleva, de är verkligen guld värda.

Har ni också några sådana här vänskaper, som ni upptäckt överlever det mesta?