Frågan:
“Hur har man killkompisar som vuxen? Tycker det är laddat”

---

Svar (bild 1):
“I en normal relation är inte det laddat! Jag har två väldigt nära killkompisar jag hörs med regelbundet och ses så ofta vi kan. Jag hade aldrig kunnat vara tillsammans med Paul om inte jag kunde lunch/middag. Dom männen har jag ju känt längre än Paul.

Utöver det går jag ofta på luncher med nya manliga bekanta. Det är ju viktigt att nätverka! Ibland är det ett glas vin med. Spela roll!”

---

Tillägg (bild 2):
“Fick frågan: ja såklart är det samma för Paul. Hans bästa tjejkompis bor i Indonesien och han ska dit snart. Kul ju!”

---

Slutsats (bild 3):
“Om man inte får ha kompisar av de motsatta könet är det något fel i relationen man är i 🤦‍♀️”

Isabella Löwengrip öppnade upp för en frågestund och fick en fråga om att ha vänner av det andra könet, då frågeställaren tycker att det är laddat.
Precis som Isabella skriver så borde det verkligen inte vara en grej 2026 att ha vänner av motsatt kön. Ändå är vi här, där vuxna människor fortfarande sitter och tycker att det är “laddat” att ta en lunch med någon som råkar ha ett annat kön.

Och jag fattar att det kan kännas obekvämt, men är det då vänskapen det är fel på, eller kanske någonting annat som skaver lite längre in.
För om hela ens relation hänger på att ingen får umgås med någon av motsatt kön, då är det kanske inte “gränssättning” vi pratar om, utan mer… skör konstruktion?
En stabil relation klarar av att båda parter har egna liv, egna vänner och egna sammanhang. Gör den inte det, så är det nog inte killkompisarna eller tjejkompisarna som är problemet – utan tryggheten. Din egen, eller din partners.
För om varenda person av motsatt kön ses som ett hot, någon som när som helst kan förstöra relationen… hur ska den ens fungera i ett samhälle där män och kvinnor jobbar, umgås och existerar tillsammans varje dag?

Det blir ju inte en relation – det blir ett övervakningsprojekt och så kan man ju faktiskt inte leva!
Eller?

Visa det här inlägget på Instagram

För att kompensera den dyra lyxresan till Aplerna med Lidingö-damerna så publicerar Isabella Löwengrip nu den här videon där hon och hennes assistent är på Gekås i Ullared.
Isabella har siktet inställt på ”roliga” inköp så som tvål och underkläder som ”ser dyra ut”. Perfekt är det ju också att hotellet ligger så nära så de slipper släpa sina inköp så långt.
Jag skulle säga att det skulle kännas mer trovärdigt att Therese Lindgren postar ett inlägg om hur hon praoar på ett slakteri än det här inlägget av Isabella.
Hon som jobbar så hårt med att separera sig från pöbeln? På Gekås? Herregud, vad det här skriker ”excelark”.

Jag kan förövrigt meddela att trosorna de skämtar om i videon är underbara att ha på – jag köpte nämligen ett par stycken när jag var på Gekås senast. 🙂

Vad hon försöker, vår självutnämnda vett & etikett.
Nu är hon inte bara expert på att man inte får klippa pizza och äta med händerna utan nu ger hon alla som följer henne tips på hur man ska agera om man stöter på en medlem av det Svenska Kungahuset.
Jag blir nästan full i skratt, eftersom den enda anledningen till Isabellas inlägg är för att hon – på en icke så subtilt sätt – ska få skriva om att hon minsann träffar medlemmar av kungahuset privat som vänner och att hon då inte behöver hålla sig till de regler hon informerar pöbeln om.
Hon vill såååååå gärna frottera sig i de fina salongerna, och gör allt för att ses som en ny Ribbing eller en ny Ebba Von Sydow – som är Sveriges riktiga expert på det svenska Kungahuset och på hur man för sig.
Isabella framstår mer som en Ebba Von Sydow – men från Temu.
Så nästa gång du stöter på en kunglighet vet du vad du ska göra:
Inte klippa pizzan, inte äta med händerna och absolut inte bete dig spontant.

Och framför allt – glöm inte att Isabella känner dem privat.
Det var ju ändå hela poängen.

I slutet av januari meddelade Isabella Löwengrip att hennes blogg satts på paus då hon inte kommer överens med portalen som den ligger på vad gäller modereringen av hennes kommentarsfält. 
Hon utlovade en förklaring och ett avslöjande vad gäller bloggens framtid men någon sådan har inte kommit, så jag gjorde slag i saken och kontaktade henne med frågan.
Svaret är kanske inte lika matnyttigt som man hade kunnat önska, men det är ett svar så gott som något.

Bloggpausen fortsätter med andra ord och tills vidare, eftersom det saknas både lust och fokus, så den som lever får helt enkelt se vad framtiden har i sin linda för Isabellas blogg.