Anna Book om sin filteranvändning

Anna Book fräser ifrån mot en person som är inne och kommenterar bilden högst upp i det här inlägget där hon hävdar att det är smink och telefonens ”Paris-filter” som gör att hon ser ut som en seriefigur på Instagram.
Förlåt, men Paris-filtret kan eventuellt släta ut en liten rynka eller två, men alla som någonsin använt det vet att man inte ser ut så här av det.
Det här måste ju röra sig om något galet snapchat-filter eller liknande, för ingenting på Instagram kan åstadkomma den här förändringen.

Tycker ni att det här är att kommentera någons utseende, eller handlar det här om att kommentera ett helt galet användare av ett extremt filter? 
Till och med Anna måste väl se hur absurt det här ser ut? Eller?

Sandra Beijers lista om killar & kärlek

Jag har testat runt en hel massa i kommentarsfältet och det verkar som att alla kommentarer publiceras, men med en liten fördröjning. Jag vet inte varför men det är ett litet steg på vägen mot att allt ska fungera igen som vanligt. Håll i, håll ut! 🤡

Jag har alltid tyckt att ”killtokig” är ett bra sett att beskriva Sandra Beijer, men jag inser när jag sitter och skriver att hon inte är ”killtokig”, hon är nog mer ”kärleksgalen”.
Eller så vinner hon OS när det kommer till att skriva om kärlek. Jag minns när hon skrev om att det tagit slut med killen i Los Angeles som hon hade ett långdistansförhållande med när hon bodde i New York. Smärtan strålade ut genom skärmen och mitt hjärta sekundärsmärtade med hennes när jag läste det här blogginlägget. 
Nu har Sandra skrivit ett inlägg om killar, om kärlek:

Jag har skrivit en lista som jag verkligen skulle vilja läsa själv på en blogg.
Nu uppmanar jag alla som har en blogg att svara på den.
Eller podd för all del.
Obs, det behöver ju inte vara just killar. Det var mest en väldigt klickvänlig rubrik. I mitt personliga fall gäller det dock killar.

Listan är lång, men jag fastnade för den del av listan som handlar om hennes nuvarande kärlek Björn Werner, som hon svarade med ett meddelande, två år efter att han skrivit till henne. 

35 år:
Han slajdade in ett dm till mig på twitter som jag inte svarade på på två år, för att jag träffade någon annan.
Sedan såg jag honom på Bokmässan och tyckte att han var väldigt söt.
Jag bestämde mig för att svara på hans inslajdade dm som om hade hade skickat det samma dag, och inte för två år sen.
Vi sågs på två månader senare i Stockholm en kväll. Han bodde i Göteborg och vi chattade varje dag i en månad.
Eller varje dag är en underdrift, varje minut snarare.
Blev kär i honom via chatt på ett sjukt sätt. Köpte en tågbiljett till Göteborg i januari för att undersöka om jag kände likadant även när vi hängde irl. Det gjorde jag sannerligen.

Jag vet inte vad det är med Sandras killinlägg, men texten här ovan kom med en länk till ett inlägg där Sandra sammanfattade år 2020 med pandemi, hundvalpar och givetvis – kärlek.
En läsare hade smygfilmat Sandra och Björn när de möttes upp efter Ellegalan och det nästan pirrar i min mage av den ”nykärlek” som finns i det klippet som den här skärmdumpen kommer ifrån:

Sandra uppmanar sina kollegor att skriva liknande listor, men jag blir verkligen inte sugen på att göra det.
Herregud, så mycket jävla bottenskrap som jag har på mitt ”relations-CV” att det verkligen inte är någonting jag vill ödsla en enda sekund på.
Blörk!

Hur är det med dig?
Skriver du en sån här lista med glädje, eller är du mer som jag som säger, tack men nej tack!

Vem är man om man inte är mamma?

Caroline Engvall har postat ett inlägg från en mamma som börjat fundera över det här med att vara mamma på sociala medier.
Hon skriver att hon börjat fundera över det här med att basera hela sitt innehåll på att vara mamma, och ens konto till och med heter någonting med ”mamma”.
Anledningen till att hon inte längre vill dela innehåll på sina barn är för att värna om deras säkerhet och integritet, men skriver samtidigt att hon knappt vågar spela in en story längre av rädsla för att barnen syns i bakgrunden.

Är detta rätt väg att gå?
Panikslagna föräldrar som knappt vågar yppa ett ord om sina barn eller som går med en konstant rädsla för att barnen eventuellt råkar komma med i bakgrunden på en video?
Eller är det en smula extremt? Visst, när jag var liten så fanns det inga sociala medier men mina föräldrar har fortfarande en massa minnen sparade på mig och min syster, och det gick ju bra ändå. Det kanske mer handlar om att man är så van vid att dela minnen online att att det känns som att man riskerar att stå utan minnen om man inte får publicera dem på sociala medier.
Har man däremot byggt en plattform där man tjänar pengar på sin mammaroll och det innehåll man delar om sina barn, då är det en helt annan sak – för då handlar det lika mycket om inkomsten som om barnens säkerhet och integritet.

Vad säger ni?