Jag har kämpat så enormt hårt för att bli frisk. Jag vägrar att slungas tillbaka. Jag orkar inte det.

Men ett friskhetstecken i det här är att jag faktiskt känner mig fin, även naken i spegeln. Hade jag inte vägt mig hade jag inte alls trott att jag har gått upp i vikt. Jag känner en helt annat självkärlek.

Tack och lov. // Isabella Löwengrip

Isabella delar ett ärligt och sårbart blogginlägg om sin relation till kropp och vikt efter att ha varit frisk från sin ätstörning i 1,5 år.
Hon berättar att hon nyligen var på återbesök hos Mandometer, där hon tidigare blivit friskskriven från behandling för hetsätning och svält, och då märkte att hon gått upp några kilo från sin tidigare stabila vikt. Tydligen vägs man alltid in där som en delö av behandlingen. Trots att hon vet att viktfluktuationer är normala, blev hon mentalt påverkad och oroade sig för att falla tillbaka i gamla mönster.

Hon reflekterar över hur mycket hon kämpat för att bli frisk och hur hon vägrar låta ätstörningen få grepp om henne igen.
Samtidigt ser hon det som ett friskhetstecken att hon fortfarande tycker om sin kropp och känner självkärlek, även efter att ha gått upp i vikt. För att förebygga återfall väljer hon att gå tillbaka till sina tidigare rutiner och matschema, inte för att gå ner i vikt, utan för att behålla balansen och kontrollen.

I kommentarsfältet låter det så här – lite högt och lite lågt skulle jag säga: