På tal om spiraler

Efter att Joanna delade ett inlägg på sin story om hur ont det kan göra att sätta in och ta ut en spiral exploderade hennes DM. Hundratals kvinnor hörde av sig med egna berättelser – allt från livshotande symptom till kommentarer som “bit ihop” och “du ska ju klara att föda barn”.
Joanna beskriver hur hon själv svimmade under ingreppet och ifrågasätter varför kvinnors smärta fortfarande inte tas på allvar i vården. För henne handlar det inte om individuell smärttröskel, utan om ett system där kvinnor förväntas lida i tystnad.

Hon avslutar med en tydlig poäng: det här handlar inte bara om spiraler, utan om att kvinnors kroppar och smärta måste börja tas på allvar – på riktigt.

Om jag får komma med mina två cents i ämnet…
1. Jag har själv behövt bli sövd för att spiraler ska kunna plockas in och tas ut
2. Med tanke på att jag hann bli över 40 innan min endometrios diagnosticerades så är det väl uppenbart för alla och envar att den här typen av ”kvinnlig” problematik inte tas på allvar. Hade det däremot handlat om manlig smärta så hade forskningsanslagen stått som spön i backen, men nu – not so much.

Det behöver absolut inte göra ont att sätta in och ta ut en spiral, men spannet av smärta som kvinnor förväntas ”ta” är fullkomligt orimlig.

Vett och etikett med Isabella Löwengrip

Jag får känslan av att Isabella Löwengrip har så mycket regler och förbud för sig själv i egenskap av kvinna för att hon annars inte vet hur hon ska bete sig och förmodligen är SÅ rädd för att göra fel. 
Att det är bättre att sitta törstig och tyst under en hel middag, än att hälla upp vatten till sig själv, för att kunna skylla på att det är män som är ouppfostrade.

Bra bordsskick, absolut, men att vägra hälla upp vatten till sig själv, oavsett typ av måltidsscenario – trams!

Är det någon som vågar säga annat?

änk att jag var 18 år när jag blev gravid! En liten tjej som hade bestämt sig! En planerad graviditet dessutom. Från en liten byhåla med 3000 invånare. Oj vad snacket gick. Tog studenten med en bebis i magen, medverkade i tv-programmet unga mammor i 3 säsonger, herrgud vad åsikter. MEN vet ni vad? Här står jag idag med en dotter på 8 år och två små tjejer till. Det bästa som hänt mig, mitt bästa beslut. Inte en enda gång har jag ångrat att jag blev en ung mamma. Eller snarare att jag blev mamma när jag ville bli mamma.

Att leva sitt liv efter normen eller andras åsikter är det ingen som kommer tacka dig för eller ge dig en medalj för heller.

Är så stolt över att jag gick min egen väg. Kan inte tänka mig mitt liv på något annat vis. Att ge kärlek till mina barn är det finaste livet gett mig. Jag ska ge dem allt. 🩷

I vilken ålder blev du förälder?🩷

Linn ”Tiingelinn” Andersson har postat ett Instagraminlägg om att bli en ung mamma och hon frågar följarna när de blev föräldrar, vilket alla givetvis svarar på.
Många skriver att de skaffade barn vid den och den åldern, och att de inte ångrat det för eeeeeeen sekund.
Om man gjorde det, ångrade sig alltså, är det verkligen någon som skulle skriva det? Eller känner man aldrig att man ångrar ett barn när det väl är här? Eller är det möjligt att det finns de som känner det, men att det är någonting man absolut inte säger. Till någon?

Här inne är man anonym – så finns det någon här inne som ångrat ett barn, även efter det är fött? 
Jag ångrar inte för en sekund att jag inte skaffat barn, utan är så nöjd med de svansbarn jag har och har haft.