Men efter ett tag började jag känna en längtan tillbaka till Göteborg. Jag vill bo i stan, med mycket människor, högt tempo och puls runt omkring mig, jag älskar Göteborg.

Sista flyttkartongen är knappt uppackad innan det är dags igen.
Johanna Toftby vill tillbaka till stan och livet i Göteborg – så nu ska drömhuset säljas, trots att hennes man Janne gärna hade bott kvar.

Så här skriver hon om beslutet:

Det som varit ännu svårare är att Janne älskar att bo här.  Men han vill förstås att vi båda ska känna att vi är på rätt plats i världen och därför har vi tagit beslutet sedan ett tag tillbaka att vi säljer.

Huset har till och med ett namn som Johanna och Janne knåpade ihop – nämligen “Villa Lovehill” – vilket gav mig en sur uppstötning då som nu.
Förhoppningsvis är det inget som nästa ägare känner sig manad att befatta sig med. Huuu!

Mitt eget förslag var “Casa Spons”, men det fick inget gehör. Så… ett år och en månad (give or take a few days) hann paret bo i “Villa Lovehill”.
Är du sugen på ett nytt drömhem, komplett med namnskylt och havsutsikt – look no further.

Är du sugen på ett nytt drömhem, komplett med namnskylt och havs sjöutsikt – look no further. 

I kommentarerna är det många som kallar Johanna för “modig”.
Och jag undrar lite stilla – vad exakt är det som är modigt med att köpa och sälja bostäder?
Eller menar de att hon var modig för att hon testade huslivet vid havetsjön?

Förlåt, men det här når inte riktigt upp till första linjen på min måttstock över modigheter.
Vi pratar trots allt inte om att klättra i Himalaya eller säga upp sig för att starta biståndsprojekt i Kongo – utan om att lägga upp en Hemnet-annons.

Men kanske är det jag som missat den nya definitionen av “modig”:
Att sälja ett hus med havsutsikt efter ett år.

Är paret modiga!? Jag lutar åt… nej.