För så är det… förra gången jag fick barn var jag så hård mot mig själv. Allt skulle göras enligt normen, jag tog in varenda kommentar från omgivningen i total osäkerhet som nybliven mamma och det kändes hela tiden som att allt jag gjorde var fel – fastän jag gjorde allt helt rätt enligt konstens regler. Den här gången lyssnar jag på MIN intuition som förälder, med ett lugn jag inte hade då. Jag vet när något känns bra och när något känns fel och jag tar den hjälp jag behöver för min bebis skull.
[…]

Förutom magont har den första månaden med Gaia varit fylld av SÅ mycket kärlek. Det märks verkligen att hon var en pusselbit som saknades i vår familj. Jag var inte beredd på den kärlek vi alla skulle känna för henne, eller hur självklar hon skulle bli i vår konstellation, och nu känner jag mig rikast i världen. Dante är SÅ fin med henne, precis som jag anat, han bygger redan sin egna relation med henne och det är så fint att se. De första veckorna var Damon hemma från jobbet med oss, och till skillnad från förra gången bestämde vi oss för att inte ha några besök! // Michaela Forni

Michaela Forni har skrivit ett inlägg om den första tiden som tvåbarnsmamma, då storebror Dante fått en lillasyster vid namn Gaia. 
Hon skriver mycket om den första tiden, och hur hon har mer av ett lugn vad gäller den lilla bebisens behov och hur hon litar på sin magkänsla och intuition när det kommer till att tillgodose lillasysters behov.
Michaela delar även med sig av känslorna kring att inte tillåta några besök den första månaden, och hur familjen kunde vara i sin lilla bubbla hela dagarna, lära känna varandra och bara vara nära.

Jag är mest nyfiken på hur omgivningen reagerade på denna besöksfria månad.
Jag kan tänka mig att det inte är alla som är helt nöjda med att inte få komma på besök så snart det bara är fysiskt möjligt.
Jag har en känsla av att svärmödrar inte alltid är så inkännande här, men det kanske bara är mina förutfattade meningar?