Ibland så…

Då och då anklagas jag för att vara avundssjuk på Bianca Ingrosso och jag avfärdar det varje gång som rent trams. 
Den här gången kommer jag dock låta er få rätt – för jävlar vad avundssjuk jag blev på Bianca Ingrosso och hennes sällskap när jag såg det här inlägget.

För en sportnörd som jag så spelar en PSG-match nästan i samma liga som The Eras Tour, men bara nästan. Taylor Swift är still Queen, men sen kommer fan fan det här och att åka på OS i Los Angeles.

Så plötsligt händer det…

Hej, jag heter Camilla och jag är avis på Bianca Ingrosso.

Slut på meddelande. 

Sanna Guidettis strandbild väcker reaktioner

Sanna Guidetti postade det här inlägget på Instagram, där hon sitter i en solstol med en drink i handen, och texten ”hips don’t lie”. Egentligen ingenting annat än en helt vanlig kropp som njuter av sin semester alltså.
Kommentarsfältet fylls till bristningsgränsen av positiva kommentarer om att det äntligen postas en ”äkta” bild på sociala medier, och jag kan inte låta bli att stanna upp vid just den formuleringen.

Hur sjukt är det inte att de allra flesta kvinnor ser ut som Sanna gör, men ändå håller vi på att gå upp i limningen av att äntligen få se en ”äkta kropp” på sociala medier, eftersom vi hela tiden matas med ideal som på sin höjd är att klassa som undantagen?

Givetvis har den ramlat in en negativ kommentar eller två, men Sanna verkar ha tillräckligt mycket skinn på näsan och trygghet i sig själv att inte ta åt sig det minsta av vad dessa personer har att säga.

Och kanske är det just där vi borde stanna upp en sekund.
Inte vid Sannas kropp – utan vid vår egen reaktion på den. För när något så fullständigt normalt får etiketten “äkta”, då är det ju inte kroppen det är fel på – det är referensramarna.

Vi har alltså kollektivt lyckats normalisera det onormala, samtidigt som vi exotifierar det som faktiskt är… ja, normalt, och det säger ganska mycket om hur skevt filtret över vår verklighet har blivit.
Så nästa gång du tänker “wow, en äkta kropp” – testa att byta ut det mot “wow, en helt vanlig kropp som vi tydligen inte är vana vid att se längre”.

Det är kanske inte Sanna som bryter normen.
Det är kanske snarare normen som för längesedan spårat ur?

Det här är alltså inte inkörsporten till diskussioner om Sannas kropp, utan ett inlägg om hur skev vår verklighet är när den vanligaste av kroppar blir undantaget på sociala medier. 

Do’s and don’ts på gymmet med en bebis

Influencers och bebisar är ett ämne som allt som oftast engagerar, så jag vore ju dum om jag inte tog tillfället i akt och fortsatte på temat från morgonens kl 09-inlägg.
Det är nämligen så att Denice Moberg fick sitt tredje barn nyligen och likt en nyss uppackad studsboll studsade hon tillbaka till gymmet innan den mackan på brickan med flaggstången ens var till hälften uppäten. Denice – precis som Hanna Öberg – tar ofta med sig sin bebis till gymmet, och vissa följare har uttryck oro för hennes kropp, men inte någon verkar bry sig om hur barnet har det, där bland alla hantlar och svettiga kroppar.

Hon verkar vilja inspirera andra mammor att också ta med sig sina bebisar till gymmet, men känner sig nödgad att visa vilka övningar som lämpar sig när man bär på en bebis, och vilka övningar man bör låta bli, allt för att inte riskera att 400 orosanmälningar ramlar in som ett brev på posten(!).

Återigen – nästan alla övningar går att applicera, även om det är en liten hundvalp du har i famnen, snarare än en bebis! 
Valpen riskerar dock att kissa på golvet, men bebisar kräks oftare, so it’s a tie!

 

Gravid-fotograferingarna börjar bli kreativa

Det har verkligen hänt något med gravidfotograferingar de senaste åren.
Från att ha varit lite försiktigt hand-på-magen-i-motljus till… ja, det här. Och jag menar det på bästa möjliga sätt.
För plötsligt är det inte bara en dokumentation av en graviditet – det är de facto en hel konstinstallation. Det är poser, ljus, vinklar och ibland en nivå av självsäkerhet som får en annan att känna sig som att man knappt kan hantera fotograferingen för ett nytt passfoto utan existentiell kris.
Men samtidigt – why not? Om man ändå ska bära runt på ett helt liv i kroppen i nio månader, då får man väl också passa på att servera lite estetik, lite drama och kanske en gnutta “fransk konstbok möter Instagram”, visst visst?

Kanske är jag bara lite avundsjuk för att jag aldrig fått gnugga geniknölarna för en liknande installation, eller borde jag gjort någonting liknande med Sauron när han var valp?

Tack för tips!