Frågan:
“Hur har man killkompisar som vuxen? Tycker det är laddat”
Svar (bild 1):
“I en normal relation är inte det laddat! Jag har två väldigt nära killkompisar jag hörs med regelbundet och ses så ofta vi kan. Jag hade aldrig kunnat vara tillsammans med Paul om inte jag kunde lunch/middag. Dom männen har jag ju känt längre än Paul.Utöver det går jag ofta på luncher med nya manliga bekanta. Det är ju viktigt att nätverka! Ibland är det ett glas vin med. Spela roll!”
Tillägg (bild 2):
“Fick frågan: ja såklart är det samma för Paul. Hans bästa tjejkompis bor i Indonesien och han ska dit snart. Kul ju!”
Slutsats (bild 3):
“Om man inte får ha kompisar av de motsatta könet är det något fel i relationen man är i 🤦♀️”
Isabella Löwengrip öppnade upp för en frågestund och fick en fråga om att ha vänner av det andra könet, då frågeställaren tycker att det är laddat.
Precis som Isabella skriver så borde det verkligen inte vara en grej 2026 att ha vänner av motsatt kön. Ändå är vi här, där vuxna människor fortfarande sitter och tycker att det är “laddat” att ta en lunch med någon som råkar ha ett annat kön.
Och jag fattar att det kan kännas obekvämt, men är det då vänskapen det är fel på, eller kanske någonting annat som skaver lite längre in.
För om hela ens relation hänger på att ingen får umgås med någon av motsatt kön, då är det kanske inte “gränssättning” vi pratar om, utan mer… skör konstruktion?
En stabil relation klarar av att båda parter har egna liv, egna vänner och egna sammanhang. Gör den inte det, så är det nog inte killkompisarna eller tjejkompisarna som är problemet – utan tryggheten. Din egen, eller din partners.
För om varenda person av motsatt kön ses som ett hot, någon som när som helst kan förstöra relationen… hur ska den ens fungera i ett samhälle där män och kvinnor jobbar, umgås och existerar tillsammans varje dag?
Det blir ju inte en relation – det blir ett övervakningsprojekt och så kan man ju faktiskt inte leva!
Eller?
